En tripp till he****et...

Vaknar måndag morgon med lite fjärillar i magen, första dagen på italienska kursen, vad ska jag förvänta mig? Kommer vi vara många i klassen? Vad kommer det att vara för personer? Kan de något innan? Var kommer de ifrån? Varför går de kursen? Hur är läraren? Hur är böckerna? Är det ett svårt språk att lära sig? Det var många frågor som snurrade runt i huvudet när Alan (presidenten) kom för att följa oss till skolan vår första dag. Känslan i kroppen var samma som jag kan tänka mig att man hade när man skulle börja första klass i skolan. Kände sig minst i världen, kände ingen och visste inte alls vad man skulle förvänta sig, den stora skillnaden nu är att man är vuxen och förstår allt det där man känner. En riktigt obehaglig stor klump som knöt sig i halsen, svetten började sippra ner längs ryggraden och ångesten kom krypande när jag gick innanför dörrarna i skolbyggnaden. Alan hjälpte oss att fixa böcker, helt på italienska, tack för det, skriva in oss och följa oss till klassrummet. Framme vid tavlan stod en smal, piffig dam i 50 års åldern med stora gråa "påsbyxor", ni vet sådana som hänger mellan benen, vit tunn långärmad tröja med ett grått linne över som matchade byxorna. Runt halsen hängde ett stort plasthalsband som också det matchade den övriga outfitten. Alan sa några ord till henne och sen lämnade han oss där, han gick och tog den lilla trygghet han gav oss med sig. Lämnade oss tillsammans med henne och våra tre klasskamrater.

När dörren till salen stängdes kände jag hur klumpen i halsen växte, det började bli svårt att andas, som tur var satt Jimmy där vid sidan om och hade gjorde att jag för en stund kände mig lite lugnare. Men sen började det... Läraren började prata på italienska och de andra i klassen satt och nickade instämmande. Va? Förstår de vad hon säger? Är inte de nybörjare som vi? Kan de redan italienska? Vad gör de då här? Vad är det hon säger? Hon kunde lika gärna komma från yttre rymden som från den italienska delen av Schweiz. Vi tittade på varandra och insåg snabbt att vi kommit på besök i he****et och skulle förmodligen aldrig kunna ta oss därifrån.

Hon plockade fram textboken och visade med tydligt kroppsspråk att hon ville att vi skulle slå upp någon av de första sidorna. Visst, vi apade efter och slog upp samma sida som de andra och tittade på bilderna. Bilderna föreställde personer som hälsade på varandra på många olika sätt. Kändes som en hel livstid passerat när läraren äntligen sa ett ord vi förstod, pausa a caffè, sen snabbaste 10 minunterna i mitt liv passerade och snart var vi återinbjudna till djävulens middagsbord. Nu var det namn som stod på schemat förstod vi efter mycket om och men. Självklart förstod våra klasskompisar direkt vad som skulle göras, det gjorde de hela tiden, bara vi som satt där som några fån och inte förstod någonting. Paus igen och nu var det BARA en "lektion" kvar (en dag består av 3 lektioner på 50 minuter). Personliga pronomen och verbet essere-att vara var projektet för sista lektionen. Innan vi slutade fick vi läxa, så mycket förstod vi, vad vi skulle göra var däremot en aning oklart, minst sagt...

När vi kom hem och hade lagat lunch skulle vi storhandla hade vi, eller jag tänkt, det finns ett coop nära lägenheten och vi gick dit. Jag hade visionen om att fylla på skafferi och kylskåp precis som jag hade det hemma... hade till och med sett framemot att gå och handla mat, något som jag tycker är ganska roligt i vanliga fall., Men chi fick jag, när vi kom till affären var den väldigt liten och utbudet var fantastiskt begränsat. Då när jag stod där i affären och tittade på Jimmy förstod jag inte hur jag kunde gå med på att flytta till detta hemska ställe, inget fanns i affären, jag fattade inte vad någon sa, allt var bara kass. Jag drömde mig bort till ÖB, Kvantum och Maxi i Hässleholm och jag saknade tre väldigt kära vänner. Något av det mest överraskande när vi gick där i affären var när vi kom till köttdisken, tänkte att det kunde varit gott med spaghetti och köttfärssås till lunch dagen efter. Köttfärs, vanlig hederlig köttfärs, kostade 20 CHF kilot, 140 kronor kilot för lite nermalet fett och andra oanvändbara köttbitar eller bitar av något... Till slut fick vi ihop lite grönsaker, pasta, pesto, mjöl, vatten, tvål, risottoris och lite annat smått men absolut ingen storhandling och skafferiskåpen ekade lika tomt som innan vi gått till affären. Och som ni kanske förstått blev det ingen spaghetti och köttfärssås, utan spaghetti och pesto...

Vi hörs