Helgen har tillbringats i Losones sporthall där jag varit med på Verbanos damlags träningsläger i innebandy. Lördagen började klockan nio med en tre timmars träning, TRE timmar, inte förrän klockan tolv var vi färdiga. Då är det synd att säga att det var effektiv tid, här nere fungerar träningsupplägget inte riktigt som hemma. Hemma tar man en längre taktikgenomgång innan eller efter träningen, här tar man längre taktikgenomgångar MITT i träningen. Sen fortsätter man att träna... När det var dax att börja spela igen efter en av taktikgenomgångarna var jag 100 % säker på att jag skulle få en bristning eller sträckning någonstans, man är ju inte 20 längre. Kroppen är inte van vid att köra på max efter att man blivit kall, men idag sitter jag här hel och skadefri, kryss i taket. Efter träningen hade en av tränarna fixat pastasallad som vi åt utomhus i strålande solsken, inte helt fel.
Andra träningspasset drog igång och vi fortsatte med passningar, skott, spelövningar och taktikgenomgång precis som morgonens pass. Det kändes hyfsat ok för mig eftersom att det var mycket övningar där mina bristande tekniska innebandy kunskaper inte påverkade någon annan än mig själ och mycket fokus på försvar. Även denna tränignen var fantastiskt lång, jag förstår inte varför man inte ökar effektiviteten på träningarna och har lite kortare pass. Jag har svårt att koncentrera mig så länge, speciellt eftersom att det tar mycket energi att försöka få en passning rätt, få ett skott på mål och att försöka förstå italienskan tränaren pratar. Även om Giorgio berättar det viktigaste för oss på svenska samtidigt som den andra tränaren pratar på italienska så glömmer jag ofta att lyssna på Giorgio utan försöker allt jag kan att förstå på italienska. Då kommer jag ofta på mig själv att jag inte hör det svenska som jag förstår utan bara det italienska.... Inte så smart eftersom att jag då inte förstår vad som ska hända. Men man är ju lite smart i alla fall och ställer sig inte direkt först i ledet utan gärna sist så att man har ett antal personer framför som man kan kolla på.
Efter träningen var det dusch och lekdags som gällde. Jag och Lisa (En annan svenska i laget som ska spela i Verbano denna säsongen. Hon har tidigare spelat i Verbanos sammarbetsklubb Kumla i Sverige. Är en riktigt duktig spelare som kommer att tillföra detta laget mycket under säsongen, poängmässigt, spelmässigt och taktiskt.) vi skulle säga ord och fraser på svenska som de olika lagen skulle försöka lista ut vad det hette på italienska. Vi repeterade fraserna ett antal gånger och någon gång hade Lisa sagt frasen och när den skulle repeteras gjorde jag det. Svaret jag fick då var att jag sa något annat, att jag sa en ny fras. Men Lisa är från Örebro och jag från Skåne så vi pratar inte exakt lika om man säger så... De försökte även att repetera det vi sa men samtliga i laget var värdelösa på det svenska uttalet, inte mycket som lät likt. Svårast hade de för att uttala ord med å,ä och ö som inte finns här nere. Sen var det kubb som gällde där jag och två i laget mötte, eller rättare sagt krossade, tre av våra tränare trots att vi spelade på "riktigt" (alltså, vi tog aldrig bort några pinnar utan hade med alla kubbar i spelet hela tiden). De hade inte en chans.
Sen var det dags att åka till restaurangen där vi hade bord bokat till klockan 19.30. Herrlaget skulle också komma dit och äta med de var inte där klockan 19.30 direkt. När man har bord bokat till två lag klockan 19.30 tänker man ju sig att allt ska vara förberett så att maten kan komma ut relativt snabbt, men inte här inte. Vid tio i åtta kom det korgar med bröd ut på borden och skålar med parmesanost, självklart inget smör, efter ytterligare säkert 15-20 minuter kom det in skålar med sallad som skulle funka som någon slags förrätt innan pastan. Sen tog det en evighet, kände jag och Lisa det som i alla fall, innan det kom in stora fat med tre sorters pasta. Det var torteloni (en större variant av tortellini som var fyllda med ricottaost och spenat), lasagne och pasta som liknade penne i en sås med tomat, svamp och skinka. Intresserad av mat och fantakstiskt hungrig som man var smakade man ju lite av alla tre sorterna. Jag kan sorgligt nog sammanfatta alla tre pastarätterna med ett ord: smaklöst. Men efter att ha funderat och studerat hur våra schweiziska vänner åt pastan så förstår jag lite varför maten är smaklös, de ÖSER på med parmesanost... Men trots att jag också hällde på en hel del ost var jag tvungen att både salta och peppra maten, jag som aldrig kryddar maten efter att den serverats var denna gång tvungen. Men det är inte första gången det är så här, all mat vi har ätit som inte varit pizza har varit relativt smaklös faktiskt. Jag trodde att man skulle komma hit för att uppleva en fantastisk matkultur som jag kunde få inspiration ifrån och ta med mig hem, än så länge är jag inte imponerad...
Söndagmorgon och det var dags för träning igen, en av de mest frustrerande träningarna jag någonsin genomfört! Allt gick åt helvete rent ut sagt, jag var fantastiskt värdelös och inte en pass eller ett skott på hela träningen gick dit jag ville. Jag är inte van vid att kroppen inte gör som jag säger till den, händerna styr inte klubban och bollen dit huvudet vill, sjukt frustrerande. Under spelets gång ser jag, från min backposition, konstant superläge till uppspel till fria lagkompisar, men när jag ska passa bollen går det tjugo meter åt andra hållet och vips blev det en kontring till de andra. Jag slår sådana indianare som man kunde se Isaksson göra i Röke ibland, det var ju så att håren reste sig i nacken, så gör jag VARJE gång jag har bollen. Så igår var det ingen roligt träning, kollade på klockan i varje byte och hoppades på att det skulle ta slut. Men trots alla mina misstag så vann vårt lag.
Kvällen tillbringades i soffan framför Sex and the city till Jimmy kom hem till middagen, pannbiff med lök, potatismos, brunsås och lingonsylt, riktigt fint om jag själv får säga det och det får jag ju, det är ju min blogg. Sen blev det slötittande på fotboll innan jag bad Jimmy att ta in datorn i sovrummet så jag kunde somna framför fotbollen när jag ville, riktigt skönt.
Idag har första lediga dagen börjats med en lite morgonpromenad, frukost ute på balkongen vid halv 11 tiden och nu bloggas det, båda sitter och skriver så att tangentborden glöder. (jimpaischweiz.blogspot.com för er som vill läsa Jimmys blogg också) Skönt att inte ha saker inplanerade utan göra vad som faller in men idag tänkte vi dock komma ut från lägenheten och gå och kolla på turistbyrån vad det finns för roliga saker att göra i området.
På återseende
måndag 30 augusti 2010
fredag 27 augusti 2010
En stund man aldrig trodde skulle komma
Under fyra veckor har varje vardag börjat med att Jimmy väcker mig klockan åtta, drar upp persiennerna så det blir alldeles ljust i sovrummet och tjatar från köket där han börjat koka gröt att jag måste gå upp eftersom att vi ska till skolan. Efter mycket om och men tar jag mig upp ur sängen lagom till frukosten står uppdukad på bordet på balkongen, tack Jimmy för att du gjort detta varje morgon, jag hatar morgonen. Vi har ätit frukost, gjort oss klara och gått till skolan.
Den första veckan var det tunga steg och ångest som förföljde en när man gick vägen till skolan. Andra veckan kändes det lite lättare, vi hade kommit in i det och ville lära oss mer. Den efterföljande veckan kände man sig trygg i gruppen och visste att det inte var någon större fara om det blev lite fel. Detta gjorde att jag försökte prata mer och tog för mig mer på lektionerna. Sista veckan har känts riktigt bra och det är nu jag känner att jag har utvecklats mest. Vågar försöka prata och även om det inte alltid blir rätt så känns det som att man kan göra sig förstådd, i klassrummet i allafall. Men mycket arbete åteterstår och det är bara att fortsätta plugga italienska , a casa (i hemmet), som läraren påpekade flera gånger under kursens sista dag.
ÄNTLIGEN är vi här, första dagen på kursen trodde vi ALDRIG att denna dag skulle komma, men tillslut efter blod, svett och faktiskt en del tårar är den äntligen här, dagen vi längtat efter i fyra veckor, fredag eftermiddag och kursen är slut. Nu när vi kommit hit känns det lite sorgligt och jag har till och med tänkt tanken om jag skulle gå fortsättningskursen också... Men det blir att fortsätta jobba i våra text- och övningsböcker och sen ska vi gå igenom en italienska kurs på skiva som vi köpte i Sverige innan vi åkte ner. Vi har ju åtta månade till på oss att lära oss språket och även om det är lång väg kvar tycker jag faktiskt att vi kommit en bra bit på vägen.
I kväll blir det middag på restaurang Piazza för att fira att kursen är slut. Men ingen vila för oss för det, Jimmy åker tidigt imorgon för att spela en tunering någonstans utanför Bern och jag ska ju på träningsläger hela helgen. Så först på måndag kan vi börja slappna av och faktiskt uppleva detta vackra land och tro mig, det ska vi verkligen försöka göra. Vi ska göra vårt yttersta för att ni ska vara med på vårt äventyr via bilder och blogginlägg, för vilken lyx vi har att faktiskt få uppleva detta. Nu gäller det bara att göra det mesta och bästa av denna lyx.
Ha en bra helg!
Den första veckan var det tunga steg och ångest som förföljde en när man gick vägen till skolan. Andra veckan kändes det lite lättare, vi hade kommit in i det och ville lära oss mer. Den efterföljande veckan kände man sig trygg i gruppen och visste att det inte var någon större fara om det blev lite fel. Detta gjorde att jag försökte prata mer och tog för mig mer på lektionerna. Sista veckan har känts riktigt bra och det är nu jag känner att jag har utvecklats mest. Vågar försöka prata och även om det inte alltid blir rätt så känns det som att man kan göra sig förstådd, i klassrummet i allafall. Men mycket arbete åteterstår och det är bara att fortsätta plugga italienska , a casa (i hemmet), som läraren påpekade flera gånger under kursens sista dag.
ÄNTLIGEN är vi här, första dagen på kursen trodde vi ALDRIG att denna dag skulle komma, men tillslut efter blod, svett och faktiskt en del tårar är den äntligen här, dagen vi längtat efter i fyra veckor, fredag eftermiddag och kursen är slut. Nu när vi kommit hit känns det lite sorgligt och jag har till och med tänkt tanken om jag skulle gå fortsättningskursen också... Men det blir att fortsätta jobba i våra text- och övningsböcker och sen ska vi gå igenom en italienska kurs på skiva som vi köpte i Sverige innan vi åkte ner. Vi har ju åtta månade till på oss att lära oss språket och även om det är lång väg kvar tycker jag faktiskt att vi kommit en bra bit på vägen.
I kväll blir det middag på restaurang Piazza för att fira att kursen är slut. Men ingen vila för oss för det, Jimmy åker tidigt imorgon för att spela en tunering någonstans utanför Bern och jag ska ju på träningsläger hela helgen. Så först på måndag kan vi börja slappna av och faktiskt uppleva detta vackra land och tro mig, det ska vi verkligen försöka göra. Vi ska göra vårt yttersta för att ni ska vara med på vårt äventyr via bilder och blogginlägg, för vilken lyx vi har att faktiskt få uppleva detta. Nu gäller det bara att göra det mesta och bästa av denna lyx.
Ha en bra helg!
torsdag 26 augusti 2010
Första innebandyträningen någonsin avklarad!
Efter skolan igår kände Jimmy sig sjuk och orkade inte göra mycket annat än att ligga i soffan och spela dator. Då bestämde jag mig för att gå en minipromenad en bit upp för bergen. Tanken var att jag skulle ta mig till det mittersta slottet men någon stans på vägen svängde jag åt fel håll och hamnade inte alls där jag tänkt mig, men vad gjorde det. Ni som kollade bloggen igår såg ju vilka vyer jag fick njuta av. Men nog pratat om detta, det finns kanske just idag saker ni är mer intresserade av att läsa än min minitur i bergen...
Då var det dags att gå till bilen för att göra debut på en innebandyträning, eftersom jag inte har spelat innan har jag självklart ingen klubba som jag kunde använda. Men Jimmy, snäll som han är, lät mig låna en av hans men eftersom det var jag som skulle träna fick jag bära klubban själv. Det kändes ovant och flera gånger skrapade jag klubban i marken innan jag kom på ett bra sätt att bära den. Jag fick ju inte låna klubbfodralet eftersom att det kunde man ju inte använda när man bara hade en klubba...
Vi skulle träffa en av tränarna för laget vid Tenero sportcentra för att vi skulle hitta till Losone där träningen skulle äga rum. Han kom och hämtade oss och hade med sig en svensk tjej som ska spela i laget denna säsongen. Det ska kanske också nämnas att tränaren, Giorgio, pratar väldigt bra svenska eftersom att han varit i Sverige under två säsonger och tränat Kumla. Så det var inga problem med italienskan där i alla fall. Efter världens längsta bilfärd, kändes det som i alla fall eftersom man var en ANING nervös, kom vi fram till hallen där vi skulle träna. På med uteskor och efter en kortare presentation av oss nya så var det dags för uppvärmning. Inget konstigt, jogga, tänja och sen gick vi in. Väl inne började vi med lite konstiga övningar utan boll, vi skulle springa på en massa olika sätt.
Efter det var det dags för lite stafetter, en parentes var att vårt lag vann samtliga stafetter.
Sen var det dags att fatta klubban och köra igång, jag som inte tränat innebandy innan hade hoppats på lite pedagogiskt Jag och bollen, Du, jag och bollen och Vi och bollen som en nätt uppvärmning. Men icke, det började direkt med någon övning där man skulle stå i olika hörn, passa, springa, skjuta och byta platser. En övning som säkert inte är speciellt svår om man tränat några gånger men att få bollen dit jag ville gick minst sagt sådär. Sen bytte vi övning och här började jag känna mig lite mer hemma, vi skulle backchecka och sätta till vid sargen och gå in med kroppen så att motståndaren inte kom förbi. Lite nytta av att man spelat handboll kändes det som att jag hade här.
Efter dessa två övningar var det dags för spel. Giorgio kom fram till mig innan vi blev indelade i lag och sa, om jag ser rätt så ska du spela back. Visst jag hamnade i det oranga laget och spelade vänsterback. När spelet väl var igång var det riktigt roligt att lira lite innebandy, så länge man fick snälla, långsamma passningar och kunde spela vidare den enkelt. Tekniken är ju som sagt inte vad den borde vara och det syntes ganska tydligt att jag inte spelat innan. Men det kändes helt ok och jag var riktigt trött när tränaren blåste i pipan. Förvisso inte jättekonstigt, träningen började ca 1930 och slutade vid 2200.
Efter spelet kom tränarna fram och pratade lite med mig och iställe för att åka till IKEA på lördag och försöka leta lite svamp på söndag när Jimmy är iväg och spelar en turnering i tyska delen av Schweiz så ska jag på INNEBANDYTRÄNINGSLÄGER. Jag förstår inte ens att jag skriver det, som saker och ting kan utveckla sig. På vägen hem kändes det bra och det var roligt att träna något annat än handboll och att gå till gymmet. Så klockan 900 på lördag är det samlig för dubbla träningspass innebandy och samkväm med laget på kvällen, som om inte detta var nog så är det träning på söndag igen som gäller. Det blir alltså en fortsättning för mig på innebandyplanen.
Eftersom att jag inte kan åka till IKEA på lördag så fick jag med Jimmy dit idag, trots att han inte mådde något vidare. Projektet var att äta köttbullar, köpa lingonsylt och förhoppningsvis lite Kalles. När vi gick runt inne på IKEA sa Jimmy, kan de inte ha lite kräftor i en frysdisk någonstans, i alla fall två, tre kilo så att vi kan köpa några. När vi kom till IKEA Food blev han överlycklig, där i frysboxen låg några förskrämda paket kräftor. Två kilo blev det och nu väntar två kräftskivor, förmodligen nästa vecka eftersom Jimmy säger att man inte får äta kräftor någon annan månad än i augusti. Han kanske gör ett undantag nu när vi bor här nere, annars får jag väl äta kräftor själv i september.
Nu ska jag njuta av min Kalles macka med ägg och sen ska jag baka kärleksmums och eventuellt drömmar till skolan imorgon som avslutningsfika.
På återseende
Då var det dags att gå till bilen för att göra debut på en innebandyträning, eftersom jag inte har spelat innan har jag självklart ingen klubba som jag kunde använda. Men Jimmy, snäll som han är, lät mig låna en av hans men eftersom det var jag som skulle träna fick jag bära klubban själv. Det kändes ovant och flera gånger skrapade jag klubban i marken innan jag kom på ett bra sätt att bära den. Jag fick ju inte låna klubbfodralet eftersom att det kunde man ju inte använda när man bara hade en klubba...
Vi skulle träffa en av tränarna för laget vid Tenero sportcentra för att vi skulle hitta till Losone där träningen skulle äga rum. Han kom och hämtade oss och hade med sig en svensk tjej som ska spela i laget denna säsongen. Det ska kanske också nämnas att tränaren, Giorgio, pratar väldigt bra svenska eftersom att han varit i Sverige under två säsonger och tränat Kumla. Så det var inga problem med italienskan där i alla fall. Efter världens längsta bilfärd, kändes det som i alla fall eftersom man var en ANING nervös, kom vi fram till hallen där vi skulle träna. På med uteskor och efter en kortare presentation av oss nya så var det dags för uppvärmning. Inget konstigt, jogga, tänja och sen gick vi in. Väl inne började vi med lite konstiga övningar utan boll, vi skulle springa på en massa olika sätt.
Efter det var det dags för lite stafetter, en parentes var att vårt lag vann samtliga stafetter.
Sen var det dags att fatta klubban och köra igång, jag som inte tränat innebandy innan hade hoppats på lite pedagogiskt Jag och bollen, Du, jag och bollen och Vi och bollen som en nätt uppvärmning. Men icke, det började direkt med någon övning där man skulle stå i olika hörn, passa, springa, skjuta och byta platser. En övning som säkert inte är speciellt svår om man tränat några gånger men att få bollen dit jag ville gick minst sagt sådär. Sen bytte vi övning och här började jag känna mig lite mer hemma, vi skulle backchecka och sätta till vid sargen och gå in med kroppen så att motståndaren inte kom förbi. Lite nytta av att man spelat handboll kändes det som att jag hade här.
Efter dessa två övningar var det dags för spel. Giorgio kom fram till mig innan vi blev indelade i lag och sa, om jag ser rätt så ska du spela back. Visst jag hamnade i det oranga laget och spelade vänsterback. När spelet väl var igång var det riktigt roligt att lira lite innebandy, så länge man fick snälla, långsamma passningar och kunde spela vidare den enkelt. Tekniken är ju som sagt inte vad den borde vara och det syntes ganska tydligt att jag inte spelat innan. Men det kändes helt ok och jag var riktigt trött när tränaren blåste i pipan. Förvisso inte jättekonstigt, träningen började ca 1930 och slutade vid 2200.
 |
| Här har man bollen "klistrad" på bladet, tittar upp, var ska jag passa? Hjälp, kommer det någon? Sen passar jag så enkelt som möjligt vidare bollen. |
Eftersom att jag inte kan åka till IKEA på lördag så fick jag med Jimmy dit idag, trots att han inte mådde något vidare. Projektet var att äta köttbullar, köpa lingonsylt och förhoppningsvis lite Kalles. När vi gick runt inne på IKEA sa Jimmy, kan de inte ha lite kräftor i en frysdisk någonstans, i alla fall två, tre kilo så att vi kan köpa några. När vi kom till IKEA Food blev han överlycklig, där i frysboxen låg några förskrämda paket kräftor. Två kilo blev det och nu väntar två kräftskivor, förmodligen nästa vecka eftersom Jimmy säger att man inte får äta kräftor någon annan månad än i augusti. Han kanske gör ett undantag nu när vi bor här nere, annars får jag väl äta kräftor själv i september.
Nu ska jag njuta av min Kalles macka med ägg och sen ska jag baka kärleksmums och eventuellt drömmar till skolan imorgon som avslutningsfika.
På återseende
onsdag 25 augusti 2010
Bilder från minitur i bergen
 |
| Utsikt över husen på berget. |
 |
Utsikt över Bellinzona   För er som inte visste det så växer kiwi på träd  Lite vindruvor  Fikon  Det finns ungefär lika många ödlor här som det finns flugor hemma...  Det kryllar av dom | <><>
tisdag 24 augusti 2010
Du är värd mer!
Det är intressant hur man behandlar sig själv och vad huvudet kan spela en för spratt. Det är konstigt det här med känslor och tankar. De som känner mig bäst vet att mina tankar är min bästa vän som jag umgås med dygnet runt, men de är också min värsta fiende. Fråga Jimmy hur det är när vi ska gå och lägga oss på kvällarna, det sjukaste är att det kan vara släckt i rummet och helt plötsligt, när jag funderar och ältar som mest säger han till mig, stäng av och försök att sova. Det är som att något säger till honom när jag funderar en massa, stckars honom, det gör jag ju jämt, alltid skulle jag vilja påstå. Det är alltid något som gnager, ligger och gror och från att ha varit ett sandkorn blir det snart Saharaöknen i mitt huvud. Funderingar kring jobb, mat, träning, kärlek, italienska, vänner, familj med mera. Märkligt att jag lägger ner energi på att fundera över jobbet, jag ska inte dit förrän 2 maj nästa år, varför bry sig om vilken vecka orienteringen ska vara eller om det är någon som kan byta fototid med klass 8a. Är detta relevant för mig att fundera över när jag sitter på en balkong i Bellinzona, bloggar och tittar ut över bergen?
Det här med känslor är också ett intressant fenomen, imorse när jag vaknade var jag pigg och kände att det skulle bli riktigt roligt att gå till skolan. Efter skolan planerade jag att jag skulle åka till gymmet och jogga lite på löpbandet och efter det skulle jag åka till IKEA och köpa lingonsylt och förhoppningvis hitta en affär där det finns en duk till vårt "vackra" köksbord. Men efter skolan gick vi inom Coop på vägen hem och köpte lite nötfärs som de hade billigt eftersom att det var veckans vara. Det blev spaghetti och köttfärssås till lunch, riktigt sugen på det var jag så det blev lite mycket mat. Efter detta gjorde jag misstaget att, precis som Jimmy, sätta mig framför datorn. Under tiden jag satt vid datorn drog hjärnkontoret igång, Varför är det så svårt att motionera, äta lagom mycket, äta nyttigt, vara nöjd med sig själv, behandla sig själv så bra det bara går för att man ska må så bra som möjligt? Vad innebär det då att må bra och behandla sig själv på ett bra sätt? Är det att unna sig godis och choklad varje dag? Unna sig att titta på TV istället för att sticka och träna? Unna sig att sitta framför Facebook en hel kväll och egentligen inte göra något annat än att snoka rundor? Eller är det att äta den nyttigare maten med mycket näringsämne som är bra för kroppen? Är det att gå ut på en promenad i naturen och lyssna på fåglarna eller ha Iphonen inpluggad med favoritmusiken? Vad är innebär det egentligen att må bra och behandla sig själv bra? Det är förmodligen olika för olika personer, men var ärlig mot dig själv. Mår du verkligen bra när du sitter och degar framför datorn eller TVn?
När jag satt där i soffan gick jag in och läste lite artiklar om folk som lyckats gå ner i vikt och hur de hade bestämt sig och mådde fantastiskt nu när de åt bra mat och motionerade. Detta gjorde att jag började fundera ännu mer och kände den där klumpen av ångest i halsen när man känner sig riktigt vardelös och oduglig. Ätit för mycket till lunch och orkar inte motionera. När jag satt där i soffan frågade Jimmy vad jag skulle träna idag och jag svarade att jag inte visste. Då säger han: Jag tycker att du ska gå ut och gå, det känns som att det annars kan bli en sådan dag när du stannar inne och sitter i soffan hela kvällen. Han anade inte hur rätt han hade men jag blev nästan lite irriterad på att han la sig i om jag skulle motionera eller inte. Även om jag ofta säger till honom att han ska göra det för att hjälpa mig. Detta gjorde att jag gick ut samtidigt som han skulle åka till träningen, allt för att jag inte skulle mygla och fastna i soffan framför Sex and the city.
När jag var ute och gick funderade jag mycket på känslan jag hade när jag satt i soffan och kände mig allmänt värdelös. Jag analyserade fram och tillbaka om varför man gör så mot sig själv, intalar sig själv att man är värdelös och inte duger till något. Är jag inte värd bättre än att sitta och tycka synd om mig själv och må dåligt över allt jag gör eller inte gör. Det behöver ju inte handla om mat, godis eller motion det kan lika gärna vara att man stressar på jobbet, känner att man inte gör tillräckligt för sina barn eller sin familj eller något annat för den delen. Nu har jag precis kommit hem från min promenad, blev faktiskt så motiverad över att fundera kring detta att jag gick en rask promenad i 60 minuter sen joggade jag de sista 30 minuterna. Vilken skillnad det är med känslan i kroppen i allmänhet men huvudet i synnerhet nu om man jämför med innan när jag satt i soffan. Varför njuter man inte av känslan som infinner sig när man är ute och tränar och som sitter i länge efter att man är färdigt.Det känns fantastiskt och man känner sig riktigt duktig och jag mår just nu ganska bra, mycket positiva tankar snurrar runt i huvudet.
Det ända man tänker innan är hur trött man känner sig, är man verkligen så trött? Är det verkligen så jobbigt att gå ut och gå en promenad? Blir man inte trött på ett annat och skönare sätt när man känner att man har gjort något som gör att kroppen och huvudet mår bra. Det är viktigt att ta vara på sig själv och verkligen göra det bästa man kan för att må så bra som möjligt, ofta är det ingen annan som gör det till en. Alla är värda att vakna varje morgon och känna att man är nöjd med sig själv, det man gör och sitt liv i stort. Du lever bara en gång så ta vara på det liv du har, det är för kort för att sitta i soffan och ha ångest över det du gör och inte gör!
På återseende
Det här med känslor är också ett intressant fenomen, imorse när jag vaknade var jag pigg och kände att det skulle bli riktigt roligt att gå till skolan. Efter skolan planerade jag att jag skulle åka till gymmet och jogga lite på löpbandet och efter det skulle jag åka till IKEA och köpa lingonsylt och förhoppningvis hitta en affär där det finns en duk till vårt "vackra" köksbord. Men efter skolan gick vi inom Coop på vägen hem och köpte lite nötfärs som de hade billigt eftersom att det var veckans vara. Det blev spaghetti och köttfärssås till lunch, riktigt sugen på det var jag så det blev lite mycket mat. Efter detta gjorde jag misstaget att, precis som Jimmy, sätta mig framför datorn. Under tiden jag satt vid datorn drog hjärnkontoret igång, Varför är det så svårt att motionera, äta lagom mycket, äta nyttigt, vara nöjd med sig själv, behandla sig själv så bra det bara går för att man ska må så bra som möjligt? Vad innebär det då att må bra och behandla sig själv på ett bra sätt? Är det att unna sig godis och choklad varje dag? Unna sig att titta på TV istället för att sticka och träna? Unna sig att sitta framför Facebook en hel kväll och egentligen inte göra något annat än att snoka rundor? Eller är det att äta den nyttigare maten med mycket näringsämne som är bra för kroppen? Är det att gå ut på en promenad i naturen och lyssna på fåglarna eller ha Iphonen inpluggad med favoritmusiken? Vad är innebär det egentligen att må bra och behandla sig själv bra? Det är förmodligen olika för olika personer, men var ärlig mot dig själv. Mår du verkligen bra när du sitter och degar framför datorn eller TVn?
När jag satt där i soffan gick jag in och läste lite artiklar om folk som lyckats gå ner i vikt och hur de hade bestämt sig och mådde fantastiskt nu när de åt bra mat och motionerade. Detta gjorde att jag började fundera ännu mer och kände den där klumpen av ångest i halsen när man känner sig riktigt vardelös och oduglig. Ätit för mycket till lunch och orkar inte motionera. När jag satt där i soffan frågade Jimmy vad jag skulle träna idag och jag svarade att jag inte visste. Då säger han: Jag tycker att du ska gå ut och gå, det känns som att det annars kan bli en sådan dag när du stannar inne och sitter i soffan hela kvällen. Han anade inte hur rätt han hade men jag blev nästan lite irriterad på att han la sig i om jag skulle motionera eller inte. Även om jag ofta säger till honom att han ska göra det för att hjälpa mig. Detta gjorde att jag gick ut samtidigt som han skulle åka till träningen, allt för att jag inte skulle mygla och fastna i soffan framför Sex and the city.
När jag var ute och gick funderade jag mycket på känslan jag hade när jag satt i soffan och kände mig allmänt värdelös. Jag analyserade fram och tillbaka om varför man gör så mot sig själv, intalar sig själv att man är värdelös och inte duger till något. Är jag inte värd bättre än att sitta och tycka synd om mig själv och må dåligt över allt jag gör eller inte gör. Det behöver ju inte handla om mat, godis eller motion det kan lika gärna vara att man stressar på jobbet, känner att man inte gör tillräckligt för sina barn eller sin familj eller något annat för den delen. Nu har jag precis kommit hem från min promenad, blev faktiskt så motiverad över att fundera kring detta att jag gick en rask promenad i 60 minuter sen joggade jag de sista 30 minuterna. Vilken skillnad det är med känslan i kroppen i allmänhet men huvudet i synnerhet nu om man jämför med innan när jag satt i soffan. Varför njuter man inte av känslan som infinner sig när man är ute och tränar och som sitter i länge efter att man är färdigt.Det känns fantastiskt och man känner sig riktigt duktig och jag mår just nu ganska bra, mycket positiva tankar snurrar runt i huvudet.
Det ända man tänker innan är hur trött man känner sig, är man verkligen så trött? Är det verkligen så jobbigt att gå ut och gå en promenad? Blir man inte trött på ett annat och skönare sätt när man känner att man har gjort något som gör att kroppen och huvudet mår bra. Det är viktigt att ta vara på sig själv och verkligen göra det bästa man kan för att må så bra som möjligt, ofta är det ingen annan som gör det till en. Alla är värda att vakna varje morgon och känna att man är nöjd med sig själv, det man gör och sitt liv i stort. Du lever bara en gång så ta vara på det liv du har, det är för kort för att sitta i soffan och ha ångest över det du gör och inte gör!
På återseende
Snart dags...
I söndags var Jimmy fortfarande och spelade turnering så jag var hemma själv hela förmiddagen och halva eftermiddagen. Det var faktiskt ganska skönt och när jag vaknade lyste solen och jag kände att en dag vid sjön i Locarno inte skulle vara helt fel. Så jag åt lite frukost och tog foxen till sjön. Det var ganska varmt att ligga och sola så då och då tog jag ett dopp tillsammans med några andfamiljer som också svalkade sig i vattnet. Trots att fåglarna också gillar att bada så är vattnet i sjön så rent att det känns helt ok att doppa sig några gånger. Men som tur är kanske, så ser man ju inte allt som ligger på bottnen. När jag varit där några timmar fick jag ett meddelande från Jimmy där han bad mig att laga mat eftersom att han höll på att dö av hunger. Han hade ätit en klassisk frukost vid åtta tiden, två olika sorters vitt bröd och nutella och sen spelat match efter det och när han skickade meddelandet var klockan två på eftermiddagen. Jag förstå att han var hungrig. Det blev en rejäl portion pasta och vitlöksbröd när han kom hem.
Sen har det hunnits med en tripp till gymmet där samma pass som i fredags avverkats och jag har kommit fram till att jag gillar att något säger till mig vad jag ska göra när det gäller träning i alla fall. Nyckeln berättar precis vilka övningar, i vilken ordning och hur många jag ska göra av varje, helt perfekt. En glad gubbe bekräftar hur duktig jag varit. Men jag vet inte hur jag hade gillat om Jimmy hela tiden hade sagt till mig vad jag skulle göra, men på gymmet är det kanon. Det gör även att jag får känslan av att visa hur duktig jag är och att jag gör vad jag ska, som när man har gjort läxan och vill visa upp den för att bli klappad på ryggen och att någon berättar hur duktig man är.
Imorgon smäller det. Jag kan inte fatta att jag skriver detta, men klockan 1900 imorgon ska jag infinna mig vid parkeringen på Tenero sportcentrum för att bli guidad till Losone för innebandyträning... Jag fick ett mess av lagets tränare idag, på SVENSKA, där han frågade om jag var intresserad av att träna med dom. Svensk som man är svarade man att det hade varit roligt men att jag inte spelat innebandy innan och frågade om det var okej i alla fall. Svaret jag fick var att någon gång är alltid den första. Så vi bestämde att vi skulle träffas vid sportcentrat eftersom att det var lite lurigt att hitta till hallen i Losone. Träning ute och inne är det som gäller imorgon. Jag och Jimmy har tränat lite här hemma i lägenheten, men när jag ska försöka göra något utan att kolla på bollen har jag inte en chans. Men träning ger färdighet. Jag hoppas att det kan fungera och att man kan träna med detta laget under den tiden vi är här. Bra för det sociala, att få träna italienska, att slippa sitta hemma själv varje kväll när Jimmy är och tränar och självklart för att få träna. Jag kan kanske träna utan att spela matcher, det är ju inte det som är det viktigaste. Varför började jag inte spela innebandy istället för handboll när jag var liten? Men men, som sagt, det finns alltid en första gång för allt. Kommer dock vara riktigt nervös imorgon och Jimmy går runt och flinar åt mig hela tiden och tycker att detta är en jättebra idé, jag är väl inte lika säker. Vi får se vad jag har att berätta imorgon kväll efter träningen.
På återseende.
Sen har det hunnits med en tripp till gymmet där samma pass som i fredags avverkats och jag har kommit fram till att jag gillar att något säger till mig vad jag ska göra när det gäller träning i alla fall. Nyckeln berättar precis vilka övningar, i vilken ordning och hur många jag ska göra av varje, helt perfekt. En glad gubbe bekräftar hur duktig jag varit. Men jag vet inte hur jag hade gillat om Jimmy hela tiden hade sagt till mig vad jag skulle göra, men på gymmet är det kanon. Det gör även att jag får känslan av att visa hur duktig jag är och att jag gör vad jag ska, som när man har gjort läxan och vill visa upp den för att bli klappad på ryggen och att någon berättar hur duktig man är.
Imorgon smäller det. Jag kan inte fatta att jag skriver detta, men klockan 1900 imorgon ska jag infinna mig vid parkeringen på Tenero sportcentrum för att bli guidad till Losone för innebandyträning... Jag fick ett mess av lagets tränare idag, på SVENSKA, där han frågade om jag var intresserad av att träna med dom. Svensk som man är svarade man att det hade varit roligt men att jag inte spelat innebandy innan och frågade om det var okej i alla fall. Svaret jag fick var att någon gång är alltid den första. Så vi bestämde att vi skulle träffas vid sportcentrat eftersom att det var lite lurigt att hitta till hallen i Losone. Träning ute och inne är det som gäller imorgon. Jag och Jimmy har tränat lite här hemma i lägenheten, men när jag ska försöka göra något utan att kolla på bollen har jag inte en chans. Men träning ger färdighet. Jag hoppas att det kan fungera och att man kan träna med detta laget under den tiden vi är här. Bra för det sociala, att få träna italienska, att slippa sitta hemma själv varje kväll när Jimmy är och tränar och självklart för att få träna. Jag kan kanske träna utan att spela matcher, det är ju inte det som är det viktigaste. Varför började jag inte spela innebandy istället för handboll när jag var liten? Men men, som sagt, det finns alltid en första gång för allt. Kommer dock vara riktigt nervös imorgon och Jimmy går runt och flinar åt mig hela tiden och tycker att detta är en jättebra idé, jag är väl inte lika säker. Vi får se vad jag har att berätta imorgon kväll efter träningen.
På återseende.
lördag 21 augusti 2010
Turnering i bergen
Klockan sju imorse var det samling för avfärd till den första av två träningsturneringar, den andra nästa helg, Ticino har innan serien drar igång. Eftersom att det inte finns så många lag i italienska delen av Schweiz är det oftast matcher i de tyska delarna, så även idag. Någonstans utanför Chur skulle vi. Bilfärden till Chur var fantastiskt vacker, vi körde upp längs bergen på motorvägar med en hastighetsbegränsning på 100 km i timmen som snirklade sig värre än ett tarmvred. På vägen dit var det mycket uppförsbacke och stundtals fick vi nästan gå ut och putta Foxen uppför backarna... Men så fort det blev lite lätt nedåtlutning så rullade det på. Efter lite mer än en timmes bilfärd stannade vi till vid ett rastställe där vissa skulle äta frukost, eller rättare sagt en pytteliten kaffe och en croissant, inte mycket till energi för vuxna män som ska spela 60 minuter innebandy. Vissa nöjde sig dock inte med detta utan tog en Coca Cola och en cigg också. De har helt enkelt inte riktigt samma frukostvanor som vi är vana vid hemma.
När vi väl var framme var det bara att sätta sig på läktaren och vänta på att domarna skulle blåsa igång matchen. Jag hade sällskap på läktaren av Linus som spelade i laget för två säsonger sedan och som var på semester här denna helgen för att hälsa på grabbarna. Matchen var igång och efter en stund slog Jimmy till med sitt första mål för sitt nya lag, men jag kan tyvärr inte säga de rödblåa eftersom de denna match spelade i vitt, otur.
Senare under matchen var det dags igen, ännu ett mål signerat herr Lagerkvist.
Efter full tid visade tavlan 4-4 och det var ännu en gång dags att få ett avgörande på straffar. Också denna gång skulle Jimmy lägga den fjärde straffen, men idag slapp han inte undan utan gick fram och dunkade in, eller snarare förste in en säker straff bakom deras målvakt och saken var biff.
Två raka segrar med sitt nya lag, 2+3 + ett straffmål på de första två matcherna, ett helt ok facit måste jag säga. Bravo.
Matchen efter blev det ännu en seger men tyvärr inga poäng från Jimmys klubba denna gången. Alltså fortfarande inga mål i den rödblåatröjan, men det kanske ändras imorgon när Ticino möter Eggiwil i lagets sista match i denna turnering. Vi får väl hoppas på det.
I periodpauserna lånade jag Jimmys klubba och kände lite på bollen och underlaget för att analysera mina chanser att börja spela innebandy. Svårt att säga, det beror ju helt och hållet på nivån på de stackarna jag ska ha i mitt lag. Jag har ingen vidare teknik, skott, passning eller känsla direkt, milt uttryckt. Bättre när man spelar handboll och inte har en lång sak i handen som bara är i vägen, men det ska bli spännande att se om jag fullföljer det jag sagt och faktiskt testar att träna lite innebandy nästa vecka.
Imorgon blir det en lugn dag för mig, Jimmy är fortfarande kvar på turneringen så jag är själv hemma inatt och imorgon. Inget inplanerat så vi får väl se vilket humör jag är på när jag vaknar. Sov gott.
På återseende
När vi väl var framme var det bara att sätta sig på läktaren och vänta på att domarna skulle blåsa igång matchen. Jag hade sällskap på läktaren av Linus som spelade i laget för två säsonger sedan och som var på semester här denna helgen för att hälsa på grabbarna. Matchen var igång och efter en stund slog Jimmy till med sitt första mål för sitt nya lag, men jag kan tyvärr inte säga de rödblåa eftersom de denna match spelade i vitt, otur.
 |
| Till höger ser vi när Lagerkvist "dundrar" in sitt första mål. |
 |
| Här ser vi att Jimmy är hyfsat nöjd efter sitt andra mål för dagen. |
 |
| Här ser vi när bollen bokstavligen hängs in i kassen på straffen. Ser lite ostabil ut, en aning framtung kanske? |
Matchen efter blev det ännu en seger men tyvärr inga poäng från Jimmys klubba denna gången. Alltså fortfarande inga mål i den rödblåatröjan, men det kanske ändras imorgon när Ticino möter Eggiwil i lagets sista match i denna turnering. Vi får väl hoppas på det.
I periodpauserna lånade jag Jimmys klubba och kände lite på bollen och underlaget för att analysera mina chanser att börja spela innebandy. Svårt att säga, det beror ju helt och hållet på nivån på de stackarna jag ska ha i mitt lag. Jag har ingen vidare teknik, skott, passning eller känsla direkt, milt uttryckt. Bättre när man spelar handboll och inte har en lång sak i handen som bara är i vägen, men det ska bli spännande att se om jag fullföljer det jag sagt och faktiskt testar att träna lite innebandy nästa vecka.
Imorgon blir det en lugn dag för mig, Jimmy är fortfarande kvar på turneringen så jag är själv hemma inatt och imorgon. Inget inplanerat så vi får väl se vilket humör jag är på när jag vaknar. Sov gott.
På återseende
Något nytt?
Nu har vi gått tre veckor i skolan vilket betyder att vi har en kvar innan vi helt kan förvalta över vår egen tid här nere. Det ska bli skönt men samtidigt känns det lite jobbigt och konstigt att inte veta vad man ska göra om dagarna. Som jag har nämnt i bloggen innan är det viktigt för mig speciellt, att tänka på det som en möjlighet. Jag kan varje dag helt själv bestämma vad jag ska göra. Jag skulle kunna kasta mina klockor och gå upp när det känns rätt, äta när jag är hungrig, gå till gymmet när jag känner för det, ligga inne och inte göra nägot när jag vill eller åka på utflykt om det känns intressant just den dagen. Vilken lyx! Utflykter kommer vi att göra många sen när skolan är slut, här finns så mycket att se och göra. Man måste ju passa på nu när man har chansen, sen får man vara beredd på att betala för upplevelserna, men det är ju som pappa sa innan vi åkte: -Sitta och titta på en vägg i en lägenhet kan man göra i Hässleholm också. Här är så fantastiskt vackert så man vet inte var man vill börja, men en vecka kvar innan dess.
Igår efter skolan åkte vi till gymmet och fick vårt första personligt anpassade träningspass. Det kändes riktigt bra man kan till och med använda termer som skönt, trevligt och roligt. Inte varje dag jag säger så om att gymma. Det kan bero på att maskinerna hela tiden berättar vad man ska göra och uppmuntrar en när man gör rätt. Gör man övningen i rätt takt kommer det upp en kanin som springer, går det för långsamt kommer det en sköldpadda, men hur var det med den saken egentligen. Var det inte sköldpaddan som vann kapplöpningen mot kaninen i sagans värld eller??? Sen efter varje repetition man gör övningen kommer det upp en glad gubbe. Alla vill vi väl göra någon glad eller hur. Kommer nog faktiskt att vilja träna en del under hösten, men att vilja och att göra är två helt olika saker så vi får väl se.
I gymkortet ingår också alla pass som erbjuds, det finns olika danser, vilket kanske inte är mitt försthandsval då taktkänslan är non-existent. Klassiker som spinning, step, box och cirkelträning finns självklart också. Sen har de lite andra varianter, TRX, stretching, ett pass där man springer i grupp på löpband, låter jobbigt... Tänkte dock att jag ska försöka ge alla pass minst en chans, tror jag, kanske ångrar mig när det gäller dansen men varför inte testa nu när man ändå är igång med det här med att testa nya saker. Det är ju inte varje dag man flyttar utomlands eller funderar på att börja träna innebandy direkt.
Vi hörs snart igen
Igår efter skolan åkte vi till gymmet och fick vårt första personligt anpassade träningspass. Det kändes riktigt bra man kan till och med använda termer som skönt, trevligt och roligt. Inte varje dag jag säger så om att gymma. Det kan bero på att maskinerna hela tiden berättar vad man ska göra och uppmuntrar en när man gör rätt. Gör man övningen i rätt takt kommer det upp en kanin som springer, går det för långsamt kommer det en sköldpadda, men hur var det med den saken egentligen. Var det inte sköldpaddan som vann kapplöpningen mot kaninen i sagans värld eller??? Sen efter varje repetition man gör övningen kommer det upp en glad gubbe. Alla vill vi väl göra någon glad eller hur. Kommer nog faktiskt att vilja träna en del under hösten, men att vilja och att göra är två helt olika saker så vi får väl se.
I gymkortet ingår också alla pass som erbjuds, det finns olika danser, vilket kanske inte är mitt försthandsval då taktkänslan är non-existent. Klassiker som spinning, step, box och cirkelträning finns självklart också. Sen har de lite andra varianter, TRX, stretching, ett pass där man springer i grupp på löpband, låter jobbigt... Tänkte dock att jag ska försöka ge alla pass minst en chans, tror jag, kanske ångrar mig när det gäller dansen men varför inte testa nu när man ändå är igång med det här med att testa nya saker. Det är ju inte varje dag man flyttar utomlands eller funderar på att börja träna innebandy direkt.
Vi hörs snart igen
torsdag 19 augusti 2010
En innebandykarriär på gång?
Igår när Jimmy som vanligt kom hem sent från träningen, halv elva närmare bestämt var det en macka och lite bubbelvatten som gällde. Men sen ställde han den sjukaste frågan han ställt på länge, förmodligen konstigare än någonsin tidigare. Vad säger du om att börja spela innebandy? Va? Hörde jag rätt? Jag? Innebandy? Han har blivit tokig var min första tanke. Han förklarade att en i laget fått frågan från en damlagstränare om jag spelade innebandy och kanske var intresserad av att spela med dom. När Jimmy sa att jag inte gjorde det frågade han om jag hade tyckt att det hade varit roligt att testa. Att tränaren i laget undrade är kanske inte jätte konstigt, flyttade hit med en svensk duktig innebandyspelare och i Sverige är ju innebandyn stor, jag kunde ju varit en Annika Lindmark som hade dominerat i vilken lina som helst här nere under sina glansdagar. Men nu är jag tyvärr bara en gammal avdankad handbollsspelare och handboll spelar man inte här nere, inte i Ticino i alla fall.
Eller är jag det? En innebandyspelare i alla fall? Från läktarplats är jag ju ganska duktigt på att tala om för Jimmy vad har gör fel... Kanske är en annan sak att göra det själv. Varför spelade jag inte innebandy i Linderöd när alla andra gjorde det? Varför har jag inte haft en idrottslarare i skolan som älskat innebandy?
På kvällen låg jag och funderade på detta, kanske inte hade varit så tokigt att spela lite innebandy i alla fall, kanske är ett trevligt lag så att jag kan få bättre chans att lära mig lite italienska och skaffa mig ett liv här nere som inte bara innebär att vara casalinga. Har fått reda på idag att det förmodligen kommer spela en svensk i lagen under säsongen och att laget ligger i näst sämsta ligan. Han i Jimmys lag skulle ta reda på mer om träningstider och så. Vem vet, nästa gång jag bloggar har jag kanske varit och tränat innebandy. Jag kanske kan bli respektabel på det här, jag har ju trots allt en grym spelare och en fantastisk pedagog i huset så dörrhålen kanske kommer att fungera som mål resten av vår tid här.
Vi hörs! Skaffa Skype och ring!
Eller är jag det? En innebandyspelare i alla fall? Från läktarplats är jag ju ganska duktigt på att tala om för Jimmy vad har gör fel... Kanske är en annan sak att göra det själv. Varför spelade jag inte innebandy i Linderöd när alla andra gjorde det? Varför har jag inte haft en idrottslarare i skolan som älskat innebandy?
På kvällen låg jag och funderade på detta, kanske inte hade varit så tokigt att spela lite innebandy i alla fall, kanske är ett trevligt lag så att jag kan få bättre chans att lära mig lite italienska och skaffa mig ett liv här nere som inte bara innebär att vara casalinga. Har fått reda på idag att det förmodligen kommer spela en svensk i lagen under säsongen och att laget ligger i näst sämsta ligan. Han i Jimmys lag skulle ta reda på mer om träningstider och så. Vem vet, nästa gång jag bloggar har jag kanske varit och tränat innebandy. Jag kanske kan bli respektabel på det här, jag har ju trots allt en grym spelare och en fantastisk pedagog i huset så dörrhålen kanske kommer att fungera som mål resten av vår tid här.
Vi hörs! Skaffa Skype och ring!
Lyxigt värre på gymmet
Sen sist jag bloggade har det varit lugnt och vardagen har flutit på, skolan på morgonen, fixa lunch, vila, göra läxan och titta på Sex and the city när Jimmy åker till träningen. Lite träning har också hunnits med... I tisdags var vi på besök på vårt nya gym, vårt andra hem, är det väl tänkt att det ska bli... Projektet för dagen var att göra lite tester för att veta hur vi ligger till i dagsläget. Jag hade varkligen fasat för dessa tester, vi diskuterade här hemma vad det kunde innebära och det blev jag varse ganska snabbt när Jimmy var förste man till rakning. Det började med en massa frågor, rökare? Hur mycket tränar du? Den frågan som alltid är lika rolig att svara på, Eehhh har varit ute och joggat någon gång sen vi kom hit... Men alla dessa frågor följdes upp av mätning, vägning, inte bara vikt utan även hur många fettprocent man innehåller, rörlighetstest och fystest. Något nervös efter Jimmys test hoppade jag upp på båren och PTn (personliga tränaren) drog och vred på både armar och ben, kände sig lite som en skyltdocka som skulle kläs på. Att jag vägde för mycket var ju ingen nyhet men att bestå av ca en tredjedel fett är ju en höjdare att få reda på. Sen var det dags att sätta sig på cyklen och cykla till maskinen sa till att testet var klart, det tog ungefär 11 minuter för mig sen var det färdigt. Konditionen är inte riktigt vad den borde just nu vilket även testet bevisade men det låg på en normal nivå i alla fall. Vem vill vara något annat än normal? Sen var det dags för tre styrkeövningar, axlar, bröst och ben, här låg jag faktiskt över medel, sjukt men sant. Men och andra sidan så borde man ju ha mer att ge än Greta 65 år så det är kanske inte jätte konstigt. Alla testresultat programerades in i vår lilla nyckel som vi ska ha med oss till gymmet imorgon då det även ska programeras in ett personligt träningsprogram i dessa nycklar. Anpassat efter hur många gånger i veckan jag ska träna, vad som behöver bli bättre och så vidare, sen när jag väl är där så stoppar jag in nycklen i en maskin som talar om vad jag ska göra under träningspasset, känns lyxigt.
När man har en välkomstkommité iform av en maskin som skriver Benvenuti Ingrid Bengtsson när man kommer innanför dörrarna kan man ju inte låta bli att gå dit, eller? Vi får väl se se vem som vinner, latmasken eller välkomstkommitén. Vinner latmasken kan man ju alltid gå till relaxavdelningen på gymmet och mata honom med lite sallad så att kan kanske kommer ut och låter en träna ifred.
På återseende
När man har en välkomstkommité iform av en maskin som skriver Benvenuti Ingrid Bengtsson när man kommer innanför dörrarna kan man ju inte låta bli att gå dit, eller? Vi får väl se se vem som vinner, latmasken eller välkomstkommitén. Vinner latmasken kan man ju alltid gå till relaxavdelningen på gymmet och mata honom med lite sallad så att kan kanske kommer ut och låter en träna ifred.
På återseende
måndag 16 augusti 2010
Ska ta det lugnt och njuta
Det är måndag kväll och Jimmy är på något möte med ungsomssektionen innan träningen och kommer inte hem förrän efter tio ikväll. Eftersom jag har gjort läxan, städat lägenheten och varit ute och joggat en runda redan så ska jag nu plocka fram burken med kärleksmumsen som blev över igår och ett glas mjölk (långt ifrån Skånemejeriers kvalitet men det får duga. Projekt 1 när jag kommer till Sverige: KÖPA RIKTIG MJÖLK) och sätta mig i soffan och titta på en film. Jag ska riktigt njuta av känslan som man får i kroppen när man varit "duktig". Jag fattar inte varför det ibland är så svårt att ta tag i saker, plocka undan ren disk, städa eller motionera. Det blir så lätt att man fastnar i soffan framför tvn eller datorn. Man är ju bara dum mot sig själv för innerst inne vet man ju hur skönt det är när man snörat på sig skorna och kommit ut i löparspåret eller kommer ut och går en promenad, eller kanske inte just då men när man tillslut kommer hem igen. Jag ska försöka kmma ihåg att jag skrev så här i bloggen idag när jag imorgon sitter i soffan och känner att jag inte orkar ut och motionera. Minnet är kort men intensivt så det är förmodligen glömt tills dess.
Det ska bli riktigt skönt att ta det lugnt nu, efter filmen är det inte omöjligt att det blir några avsnitt Sex and the city. Jag har ju aldrig sett det hemma så man får ju passa på nu när man har lite mer tid över. Man fastnar lätt i en serie, tur att man inte hade tid till det hemma, då skulle man ju inte göra annat än att titta på tv. Det finns säkert många som planerar sitt liv efter tv tablån för att inte missa alla sina favoritprogram. De program jag skulle vilja ha tid att följa hemma är ALLA matlagnings och bakprogram som går på tv. Jag är väldigt glad att Tv4 play finns så att jag kan titta på Leila bakar, Leila på landet och Leilas mat. Lätt min favorit "kock" i tv. Men nu kallar kärleksmumsen på mig så jag måste tyvärr gå.
Vi hörs!
Det ska bli riktigt skönt att ta det lugnt nu, efter filmen är det inte omöjligt att det blir några avsnitt Sex and the city. Jag har ju aldrig sett det hemma så man får ju passa på nu när man har lite mer tid över. Man fastnar lätt i en serie, tur att man inte hade tid till det hemma, då skulle man ju inte göra annat än att titta på tv. Det finns säkert många som planerar sitt liv efter tv tablån för att inte missa alla sina favoritprogram. De program jag skulle vilja ha tid att följa hemma är ALLA matlagnings och bakprogram som går på tv. Jag är väldigt glad att Tv4 play finns så att jag kan titta på Leila bakar, Leila på landet och Leilas mat. Lätt min favorit "kock" i tv. Men nu kallar kärleksmumsen på mig så jag måste tyvärr gå.
Vi hörs!
Matchdag, marknad och helg
Lördag morgon och Jimmy ska spela sin premiärmatch med sitt nya lag. På matchdagar är han väldigt noga med sina förberedelser så det var inte ens lönt att fråga om han ville följa med på den lilla marknaden som är varje lördag inne i stan. Vi åt frukost och sen gick jag till marknaden, den är längs gatorna inne i centrum i Bellinzona och har ett varierat utbud. Många säljer egenproducerade kläder, smycken, sjalar, leksaker och prydnadssaker. Det finns även några stånd där folka säljer egenproducerade korvar, ostar, bröd, grönsaker och frukt. Marknaden verkar vara något folket här nere är väldigt stolta över, det är något av det första folk berättar för en när man kommer ner hit. Men jag som gillar marknader och brukar åka till Kivik tycker väl inte att det är något märkvärdigt med denna. Den är ganska liten, mycket folk, mycket (i mina ögon) annorlunda saker som säljs men jag tror säkert att jag kommer att uppskatta matdelen mer sen när jag vänjer mig vid priserna och när jag förstår språket lite bättre så jag vet vad som kommer med hem. Det ser ut att vara fantastiskt fina råvaror och folket här nere köper grönsaker och frukt som tokar på marknaden. Så ge mig några veckor till så står jag kanske också där och viftar för att få försäljarens uppmärksamhet.
När jag kom hem hade Jimmy lagat Spaghetti Carbonara inför matchen och vi åt lunch tillsammans. När jag kom till matchen drog jag fram mitt nya guldkort, som jag fått av president Alan, som ger mig gratis inträde till samtliga matcher och en gratis McFlurry varje gång jag är på McDonalds, inte fy skam det inte. Det kändes som att det var 35 grader varmt i hallen trots att det ute bara var ca 18 och man kände sig efter en stund en aning ofräsch. Jag hade tagit med mig min nya kamera och kände mig som värsta papparazzin då jag såg mestadelen av matchen genom det lilla kamerahålet. Det började helt ok för Ticino men på 3 svarta minuter ändrades ställningen från 0-0 till 0-4 och jag kände att allt var som vanligt, Röke IBK hade en viss förmåga att göra likadant. Men när det återstod 3 minuter av matchen spod det 4-4, alltså en bra upphämtning av de rödblåa, då hade Jimmy stått för 3 assist. Men sen upprepade sig samma saga igen, med 1,5 minuter kvar gör Eggiwil 1 mål och leder. Jag tänkte att detta är inte sant, inte nu igen, men när matchuret stod på 19.31 kvitterar veteranen Raffo och, den fram till då tysta publiken, jublar. Efter en mållös förlängning blir det avgörande på straffar. Jimmy visar för mig att han ska lägga den fjärde straffen, jag blev riktigt nervös då, jag har aldrig sett honom lägga en straff, och det har jag fortfarande inte... För Ticino satte sina samtidigt som Eggiwil missade så matchen var vunnen innan det var Jimmys tur, skönt.
Alltså en seger och avancemang i Schweiziska cupen mot ett lag från en högre division, hatten av för Ticino och Jimmy som startade med 0+3 poäng i premiären för sitt nya lag. Han var glad, eller kanske mest lättad när han kom upp till mig på läktaren efter matchen. På kvällen åkte vi till Raffo och åt pizza och de spelade lite Xbox.
När jag kom hem hade Jimmy lagat Spaghetti Carbonara inför matchen och vi åt lunch tillsammans. När jag kom till matchen drog jag fram mitt nya guldkort, som jag fått av president Alan, som ger mig gratis inträde till samtliga matcher och en gratis McFlurry varje gång jag är på McDonalds, inte fy skam det inte. Det kändes som att det var 35 grader varmt i hallen trots att det ute bara var ca 18 och man kände sig efter en stund en aning ofräsch. Jag hade tagit med mig min nya kamera och kände mig som värsta papparazzin då jag såg mestadelen av matchen genom det lilla kamerahålet. Det började helt ok för Ticino men på 3 svarta minuter ändrades ställningen från 0-0 till 0-4 och jag kände att allt var som vanligt, Röke IBK hade en viss förmåga att göra likadant. Men när det återstod 3 minuter av matchen spod det 4-4, alltså en bra upphämtning av de rödblåa, då hade Jimmy stått för 3 assist. Men sen upprepade sig samma saga igen, med 1,5 minuter kvar gör Eggiwil 1 mål och leder. Jag tänkte att detta är inte sant, inte nu igen, men när matchuret stod på 19.31 kvitterar veteranen Raffo och, den fram till då tysta publiken, jublar. Efter en mållös förlängning blir det avgörande på straffar. Jimmy visar för mig att han ska lägga den fjärde straffen, jag blev riktigt nervös då, jag har aldrig sett honom lägga en straff, och det har jag fortfarande inte... För Ticino satte sina samtidigt som Eggiwil missade så matchen var vunnen innan det var Jimmys tur, skönt.
Alltså en seger och avancemang i Schweiziska cupen mot ett lag från en högre division, hatten av för Ticino och Jimmy som startade med 0+3 poäng i premiären för sitt nya lag. Han var glad, eller kanske mest lättad när han kom upp till mig på läktaren efter matchen. På kvällen åkte vi till Raffo och åt pizza och de spelade lite Xbox. 
Söndagen var en sådan dag då inget är roligt, det regnade och HAGLADE ute orkade inte göra något vettigt inne och ALLT är stängt på söndagar. Så det slutade med att jag bakade kärleksmuns, vi tittade på Liverpool-Arsenal via en halvdan stream på datorn och en film på kvällen. Liverpool borde vunnit, så nära men ändå så långt ifrån. Var tvungna att plugga lite italienska också innan vi somnade.
När vi väl låg i sängen och pratade lite kom jag fram till att jag känner mig stressad över att vi inte kommer att ha något att göra under dagarna sen när kursen är slut. Hur sjukt är inte det, jag är stressad över att inte ha något att göra... Men då kom jag på en fantastisk sak som jag verkligen ska försöka få in i mitt huvud: Det är lyx att kunna förvalta över sin egen tid! Jag har inte tänkt på det så innan. Jag kommer varje dag själv kunna bestämma om jag ska gå upp kl 6 på morgonen och städa hela lägenheten, högst osannolikt,eller om jag ska ligga och dra mig till 12 och äta lunch på stan. Jag har den lyxen att ingen annan bestämmer att jag måste vara på jobbet kl 8 på morgonen. Nu gäller det bara att förstå och anamma att detta är en lyx och inte något att bli stressad över.
På återseende
söndag 15 augusti 2010
Snart dags för premiär...
I torsdags kväll skulle vi på ett möte på gymmet som sponsrar Jimmy och prata med dom om hur det skulle fungera och när han fick träna och så vidare. Att gå in där var som att komma in på ett ställe som var lite för fint för oss och där man inte kända att man riktigt passade in. De hade någon form av programmerade nycklar som man skulle sätta i en grind för att få komma in. När du satte i nycklen stod det välkommen Alan Botolli, alltså i framtiden, välkommen Jimmy Lagerkvist när han fått sin nyckel. Inte nog med det så bokade vi in en tid för en introduktion med en personlig tränare eller hjälpinstruktör som kommer lägga upp pass som är anpassade efter just dina mål och specifika behov. Sen registreras allt detta på din nyckel så att när du kommer till gymmet sätter du bara nycklen i någon maskin och så talar den om för dig vad du ska göra under det träningspasset. Riktigt bra. Jag var såklart med av en anledning och inte för att sitta och hålla Jimmy i handen direkt. Vi skulle också diskutera vad det skulle kosta för mig att träna och om de kunde ge mig någon form av rabatt. Ett vanligt årskort utan några rabatter kostar nämligen 1000 CHF, alltså ca 7000 kronor och det var ju inte speciellt intresserad av. Alan, presidenten, diskuterade med gymmet men det finns fortfarande några frågetecken som förhoppningsvid kommer att rätas ut på tisdag när vi ska dit igen. Som det känns nu så kan det vara bra för mig att ha ett gymkort, så att jag i alla fall har möjlighet att träna något inomhus sen till hösten och vintern.
När Jimmy kom hem från träningen i fredags var han lite nere, träningen hade varit lång och inte gått något vidare och med en stundande premiär för honom i det blåröda laget dagen efter så kan man ju förstå honom. Men efter att vi pratat lite och han fått i sig lite mat så verkade det bli bättre.
Lördag morgon och premiärdags för Jimpa i Ticinotröjan, mer om matchen kommer inom kort.
Vi hörs inom kort!
När Jimmy kom hem från träningen i fredags var han lite nere, träningen hade varit lång och inte gått något vidare och med en stundande premiär för honom i det blåröda laget dagen efter så kan man ju förstå honom. Men efter att vi pratat lite och han fått i sig lite mat så verkade det bli bättre.
Lördag morgon och premiärdags för Jimpa i Ticinotröjan, mer om matchen kommer inom kort.
Vi hörs inom kort!
Äntligen helg
Första hela helgen i vårt nya hemland är ett faktum, Jimmy ska träna innebandy och jag vara hemma själv. Känns riktigt skönt att bara kunna sitta och titta på Sex and the city utan att känna någon stress att det är skola dagen efter. På lördagen var vi och tittade på Bellinzona- Basel i fotboll och det blev seger för Bellinzona, en skräll då Basel är regerande mästare i Schweiziska högsta ligan. Det är alltid lika roligt att kolla på live fotboll, Biffi, en av Jimmys lagkompisar som stödjer AC Bellinzona i vått och torrt. Vädret var kanon men tyvärr var det Biffi som valde platser och precis som övriga Schweiz var platserna i gräset branta som den högsta kullen i Sverige och i skuggan. Alltså ordentligt jobbigt för benen att försöka undvika att kasa ner och ingen gratis sol den eftermiddagen för mig. Kan säga att det blir brantare ju längre till höger man kommer och självklart skulle vi sitta väldigt långt till höger...
På söndagen var det kött på schemat, Jag skulle laga helstekt kyckling (det kött vi kände var lagom dyrt när vi var och handlade) i ugnen med potatismos och brunsås. Det går inte att förklara hur det smakade, vi hade inte ätit kött eller potatis på en vecka och brunsås som man gör av spadet som rinner av kycklingen blir ju heller inte så farligt god. En riktigt god söndagsmiddag, sen att det egentligen fanns mycket som kunde förbättras med samtliga komponenter i måltiden var något jag fick lägga till sidan. Men Jimmy var fantastiskt nöjd, det är han ju i och för sig alltid när det gäller att äta kött, potatis och sås men ändå.
Måndag igen och veckans första dagar rullade på i vad som brukar kallas vardagslunk, det var skola på förmiddagen, hem och laga lunch, vila lite, göra läxan och sen vänta på att Jimmy skulle åka till träningen. Alltså inte jättespännande utan man blir väldigt trött av att fokusera och försöka förstå italienskan.
På återseende
Måndag igen och veckans första dagar rullade på i vad som brukar kallas vardagslunk, det var skola på förmiddagen, hem och laga lunch, vila lite, göra läxan och sen vänta på att Jimmy skulle åka till träningen. Alltså inte jättespännande utan man blir väldigt trött av att fokusera och försöka förstå italienskan.
På återseende
torsdag 12 augusti 2010
och tillbaka igen
Tisdag morgon och det ringde i porttelefonen, det var från posten så jag öppnade dörren, som tur var heter post posta på italienska så jag förstod vem det var. Jag gick ner i hopp om att det var våra paket från Sverige som kommit och mycket riktigt, ur postbilen kom 6 väldigt tillknycklade lådor som så ut att ha varit med om ett tredje världskrig eller något. Kan vara bra att veta för er som ska skicka något med posten någon gång, packa in det ordentligt och skicka inget ömtåligt om ni vill ha nytta av det annat är att fylla soporna med när det kommer fram. Trippande bar vi upp våra lådor, påminnelser av det vi lämnat, mina köksredskap, bullformar och plastfolie det stod Ge-kås i Ullared på, våra lakan, våra lampor, vårt luktegott till toaletten med mera. Jimmy blev förståss mest glad över att hans älskade X-box äntligen kommit så att han kunde sitta i vardagsrummet och kasta fjärrkontrollen till tvn i väggen, precis som hemma... Men för mig blev det ett kärt återseende när en av mina absolut äldsta och käraste vänner packades upp ur en låda, han har varit med mig i glädje och i sorg och stöttat mig i vått och torrt. Ni som känner mig vet vem jag pratar om, helt plötsligt kändes allt lite bättre även om jag inte ville gå till skolan den morgonen så hade jag inget val utan Jimmy drog med mig till denna hemska plats, igen...
När vi kom in i skolsalen så vi ett jättestort uppslagsverk ligga i fönsterkarmen, det visade sig senare vara en italiensk-engelsk ordbok, allt för att vi skulle förstå lite mer. Efter hand kom det fram att två av de andra i klassen kunde en hel del engelska och de förklarade för oss om vi inte förstod vad vi skulle göra. Läraren som hette Renata hade väldigt tydligt kroppsspråk och visar och pratar så tydligt hon kan för att vi ska hänga med i det vi gör. Hon är verkligen angelägen om att vi ska förstå vad det är vi gör och går igenom.
Efter skolan åkte vi till IKEA i Lugano, som ligger ca 25-30 minuter här ifrån och köpte lite saker till lägenheten för att piffa till den så gott det går. Det är ju svårt att förvandla en groda till en prins men man får ju göra sitt bästa utan att spendera allt för mycket pengar då vi förmodligen bara ska vara här i nio månader och det faktum att jag just nu inte drar in ett nickel till familjekassan. Vi köpte även med oss svenskt knäckbröd hem och nästa gång vi åker dit får vi inte glömma att köpa lingonsylt och förhoppningsvis lite Kalles.
När vi kom hem började vi fixa med sakerna vi köpt och ni som vet hur Jimmy Lagerkvist fungerar vet också att det strax därefter hördes ett vrål inne från extrarummet "Jävla IKEA skit...........". Men efter en snabb undanmanöver var det lilla problemet löst och vi fick upp en funktionell och relativt snygg hylla i hallen. Självklart köptes det lite krukor och blommor också för att piffa till det hela. Klockan blev mycket och vi hann inte färdigt med allt den dagen utan hade något att göra när vi kom hem från skolan dagen efter också. Men när jag somande den här kvällen kände jag ett lugn komma över mig, jag klarar nog det här i alla fall...
Efter skolan på onsdagen fortsatte vi fixa i lägenheten och packa upp det som kommit med lådorna vi skickat från Sverige. När allt var klart och Jimmy för längesedan stuckit till träningen satte jag mig i vår nyklädda soffa (lite vitt tyg över den ljusbruna sammetssoffan gjorde susen) med ett glas iste och startade ett program Sex and the city och det kändes faktiskt som att man var hemma.
Hörs senare
När vi kom in i skolsalen så vi ett jättestort uppslagsverk ligga i fönsterkarmen, det visade sig senare vara en italiensk-engelsk ordbok, allt för att vi skulle förstå lite mer. Efter hand kom det fram att två av de andra i klassen kunde en hel del engelska och de förklarade för oss om vi inte förstod vad vi skulle göra. Läraren som hette Renata hade väldigt tydligt kroppsspråk och visar och pratar så tydligt hon kan för att vi ska hänga med i det vi gör. Hon är verkligen angelägen om att vi ska förstå vad det är vi gör och går igenom.
Efter skolan åkte vi till IKEA i Lugano, som ligger ca 25-30 minuter här ifrån och köpte lite saker till lägenheten för att piffa till den så gott det går. Det är ju svårt att förvandla en groda till en prins men man får ju göra sitt bästa utan att spendera allt för mycket pengar då vi förmodligen bara ska vara här i nio månader och det faktum att jag just nu inte drar in ett nickel till familjekassan. Vi köpte även med oss svenskt knäckbröd hem och nästa gång vi åker dit får vi inte glömma att köpa lingonsylt och förhoppningsvis lite Kalles.
När vi kom hem började vi fixa med sakerna vi köpt och ni som vet hur Jimmy Lagerkvist fungerar vet också att det strax därefter hördes ett vrål inne från extrarummet "Jävla IKEA skit...........". Men efter en snabb undanmanöver var det lilla problemet löst och vi fick upp en funktionell och relativt snygg hylla i hallen. Självklart köptes det lite krukor och blommor också för att piffa till det hela. Klockan blev mycket och vi hann inte färdigt med allt den dagen utan hade något att göra när vi kom hem från skolan dagen efter också. Men när jag somande den här kvällen kände jag ett lugn komma över mig, jag klarar nog det här i alla fall...
Efter skolan på onsdagen fortsatte vi fixa i lägenheten och packa upp det som kommit med lådorna vi skickat från Sverige. När allt var klart och Jimmy för längesedan stuckit till träningen satte jag mig i vår nyklädda soffa (lite vitt tyg över den ljusbruna sammetssoffan gjorde susen) med ett glas iste och startade ett program Sex and the city och det kändes faktiskt som att man var hemma.
Hörs senare
En tripp till he****et...
Vaknar måndag morgon med lite fjärillar i magen, första dagen på italienska kursen, vad ska jag förvänta mig? Kommer vi vara många i klassen? Vad kommer det att vara för personer? Kan de något innan? Var kommer de ifrån? Varför går de kursen? Hur är läraren? Hur är böckerna? Är det ett svårt språk att lära sig? Det var många frågor som snurrade runt i huvudet när Alan (presidenten) kom för att följa oss till skolan vår första dag. Känslan i kroppen var samma som jag kan tänka mig att man hade när man skulle börja första klass i skolan. Kände sig minst i världen, kände ingen och visste inte alls vad man skulle förvänta sig, den stora skillnaden nu är att man är vuxen och förstår allt det där man känner. En riktigt obehaglig stor klump som knöt sig i halsen, svetten började sippra ner längs ryggraden och ångesten kom krypande när jag gick innanför dörrarna i skolbyggnaden. Alan hjälpte oss att fixa böcker, helt på italienska, tack för det, skriva in oss och följa oss till klassrummet. Framme vid tavlan stod en smal, piffig dam i 50 års åldern med stora gråa "påsbyxor", ni vet sådana som hänger mellan benen, vit tunn långärmad tröja med ett grått linne över som matchade byxorna. Runt halsen hängde ett stort plasthalsband som också det matchade den övriga outfitten. Alan sa några ord till henne och sen lämnade han oss där, han gick och tog den lilla trygghet han gav oss med sig. Lämnade oss tillsammans med henne och våra tre klasskamrater.
När dörren till salen stängdes kände jag hur klumpen i halsen växte, det började bli svårt att andas, som tur var satt Jimmy där vid sidan om och hade gjorde att jag för en stund kände mig lite lugnare. Men sen började det... Läraren började prata på italienska och de andra i klassen satt och nickade instämmande. Va? Förstår de vad hon säger? Är inte de nybörjare som vi? Kan de redan italienska? Vad gör de då här? Vad är det hon säger? Hon kunde lika gärna komma från yttre rymden som från den italienska delen av Schweiz. Vi tittade på varandra och insåg snabbt att vi kommit på besök i he****et och skulle förmodligen aldrig kunna ta oss därifrån.
Hon plockade fram textboken och visade med tydligt kroppsspråk att hon ville att vi skulle slå upp någon av de första sidorna. Visst, vi apade efter och slog upp samma sida som de andra och tittade på bilderna. Bilderna föreställde personer som hälsade på varandra på många olika sätt. Kändes som en hel livstid passerat när läraren äntligen sa ett ord vi förstod, pausa a caffè, sen snabbaste 10 minunterna i mitt liv passerade och snart var vi återinbjudna till djävulens middagsbord. Nu var det namn som stod på schemat förstod vi efter mycket om och men. Självklart förstod våra klasskompisar direkt vad som skulle göras, det gjorde de hela tiden, bara vi som satt där som några fån och inte förstod någonting. Paus igen och nu var det BARA en "lektion" kvar (en dag består av 3 lektioner på 50 minuter). Personliga pronomen och verbet essere-att vara var projektet för sista lektionen. Innan vi slutade fick vi läxa, så mycket förstod vi, vad vi skulle göra var däremot en aning oklart, minst sagt...
När vi kom hem och hade lagat lunch skulle vi storhandla hade vi, eller jag tänkt, det finns ett coop nära lägenheten och vi gick dit. Jag hade visionen om att fylla på skafferi och kylskåp precis som jag hade det hemma... hade till och med sett framemot att gå och handla mat, något som jag tycker är ganska roligt i vanliga fall., Men chi fick jag, när vi kom till affären var den väldigt liten och utbudet var fantastiskt begränsat. Då när jag stod där i affären och tittade på Jimmy förstod jag inte hur jag kunde gå med på att flytta till detta hemska ställe, inget fanns i affären, jag fattade inte vad någon sa, allt var bara kass. Jag drömde mig bort till ÖB, Kvantum och Maxi i Hässleholm och jag saknade tre väldigt kära vänner. Något av det mest överraskande när vi gick där i affären var när vi kom till köttdisken, tänkte att det kunde varit gott med spaghetti och köttfärssås till lunch dagen efter. Köttfärs, vanlig hederlig köttfärs, kostade 20 CHF kilot, 140 kronor kilot för lite nermalet fett och andra oanvändbara köttbitar eller bitar av något... Till slut fick vi ihop lite grönsaker, pasta, pesto, mjöl, vatten, tvål, risottoris och lite annat smått men absolut ingen storhandling och skafferiskåpen ekade lika tomt som innan vi gått till affären. Och som ni kanske förstått blev det ingen spaghetti och köttfärssås, utan spaghetti och pesto...
Vi hörs
När dörren till salen stängdes kände jag hur klumpen i halsen växte, det började bli svårt att andas, som tur var satt Jimmy där vid sidan om och hade gjorde att jag för en stund kände mig lite lugnare. Men sen började det... Läraren började prata på italienska och de andra i klassen satt och nickade instämmande. Va? Förstår de vad hon säger? Är inte de nybörjare som vi? Kan de redan italienska? Vad gör de då här? Vad är det hon säger? Hon kunde lika gärna komma från yttre rymden som från den italienska delen av Schweiz. Vi tittade på varandra och insåg snabbt att vi kommit på besök i he****et och skulle förmodligen aldrig kunna ta oss därifrån.
Hon plockade fram textboken och visade med tydligt kroppsspråk att hon ville att vi skulle slå upp någon av de första sidorna. Visst, vi apade efter och slog upp samma sida som de andra och tittade på bilderna. Bilderna föreställde personer som hälsade på varandra på många olika sätt. Kändes som en hel livstid passerat när läraren äntligen sa ett ord vi förstod, pausa a caffè, sen snabbaste 10 minunterna i mitt liv passerade och snart var vi återinbjudna till djävulens middagsbord. Nu var det namn som stod på schemat förstod vi efter mycket om och men. Självklart förstod våra klasskompisar direkt vad som skulle göras, det gjorde de hela tiden, bara vi som satt där som några fån och inte förstod någonting. Paus igen och nu var det BARA en "lektion" kvar (en dag består av 3 lektioner på 50 minuter). Personliga pronomen och verbet essere-att vara var projektet för sista lektionen. Innan vi slutade fick vi läxa, så mycket förstod vi, vad vi skulle göra var däremot en aning oklart, minst sagt...
När vi kom hem och hade lagat lunch skulle vi storhandla hade vi, eller jag tänkt, det finns ett coop nära lägenheten och vi gick dit. Jag hade visionen om att fylla på skafferi och kylskåp precis som jag hade det hemma... hade till och med sett framemot att gå och handla mat, något som jag tycker är ganska roligt i vanliga fall., Men chi fick jag, när vi kom till affären var den väldigt liten och utbudet var fantastiskt begränsat. Då när jag stod där i affären och tittade på Jimmy förstod jag inte hur jag kunde gå med på att flytta till detta hemska ställe, inget fanns i affären, jag fattade inte vad någon sa, allt var bara kass. Jag drömde mig bort till ÖB, Kvantum och Maxi i Hässleholm och jag saknade tre väldigt kära vänner. Något av det mest överraskande när vi gick där i affären var när vi kom till köttdisken, tänkte att det kunde varit gott med spaghetti och köttfärssås till lunch dagen efter. Köttfärs, vanlig hederlig köttfärs, kostade 20 CHF kilot, 140 kronor kilot för lite nermalet fett och andra oanvändbara köttbitar eller bitar av något... Till slut fick vi ihop lite grönsaker, pasta, pesto, mjöl, vatten, tvål, risottoris och lite annat smått men absolut ingen storhandling och skafferiskåpen ekade lika tomt som innan vi gått till affären. Och som ni kanske förstått blev det ingen spaghetti och köttfärssås, utan spaghetti och pesto...
Vi hörs
Första tiden i vårt nya hemland
Det har nu gått lite mer än en och en halv vecka sedan flyget landade i Milano och vi blev upphämtade av Tocchi och Marco i en Saab. Uppenbarligen bygger de inte speciellt bra bilar här nere utan måste hämta dem från vårt gamla hemland...
Tanken denna lördagkväll var att vi skulle bli skjutsade till Ambri för att se presentationen av spelarna i hockeylaget Ambri Piotta (regionens bästa hockeylag, om man ska tror Ticino Unihockeys president Alan Botolli i alla fall, ett STORT fan). Tyvärr blev det inte riktigt som det var tänkt men efter försening på flyget, några U-svängar och lite bilköer kom vi till slut fram till den fantastiskt intressanta ishallen där laget precis presenterats när vi kom och hela hallen var täckt av rök från de fyrverkerier fansen hade avfyrat (se bild). Ca 4000 personer hade denna lördagskväll samlats för att hälsa truppen välkommen och önska spelarna lycka till inför säsongen 2010/2011. Märkligt att så mycket folk samlats i en mindre ny ishall för att se när ett lag i Schweiziska högstaligan presenteras. Med tanke på hur mycket folk som kom till presentationen, stämning och fyrverkerierna som var kommer vi garanterat att åka och titta på livehockey i Ambri i höst.
Efter lite mingel med presidenten och några av de nya lagkompisarna till Jimmy åkte vi alla till ett ställe som sålde och tillagade egentillverkad ost, ett litet himmelrike för Jimmy som verkligen älskar ost. Först funderade jag på att äta en ostfondue men även om klockan var ganska mycket så var det fortfarande varmt ute och fondue kändes inte så passande så jag beställde istället in en rösti (potatiskaka) med ost och Jimmy beställde en Cordon bleu med pommes. Lite smaklöst, men helt ok, om jag själv får säga det men alla som känner mig vet ju att jag är en aning kräsen när det gäller mat... Efter en kväll med trevligt sällskap blev vi skjutsade till vår blivande lägenhet och fick även spana in vår nya fox. Möblerna i lägenheten var funktionella men långt ifrån varken snygga eller moderna.
Som tur var hade vi fått lite mat i kylskåpet, eller lite ätbart i alla fall, bröd, nutella, marmelad, coca cola, kex, choklad, äpple, pasta, tomatsås och vatten vilket kanske inte är vårt första val till frukost i vanliga fall men det fick gå. Tur att de hade lämnat saker i kylskåpet till oss med tanke på att ALLA affärer är stängda på söndagar. Inte som hemma där man kan sticka till Kvantum kvart i tio på kvällen alla dagar i vecka om man skulle behöva en liter mjölk. Detta kan nog ta ett tag att vänja sig vid. Vi gjorde inte så mycket annat än packade upp våra väskor denna söndag och försökte möblera lägenheten så fint som möjligt med det material vi hade.
På återseende
Tanken denna lördagkväll var att vi skulle bli skjutsade till Ambri för att se presentationen av spelarna i hockeylaget Ambri Piotta (regionens bästa hockeylag, om man ska tror Ticino Unihockeys president Alan Botolli i alla fall, ett STORT fan). Tyvärr blev det inte riktigt som det var tänkt men efter försening på flyget, några U-svängar och lite bilköer kom vi till slut fram till den fantastiskt intressanta ishallen där laget precis presenterats när vi kom och hela hallen var täckt av rök från de fyrverkerier fansen hade avfyrat (se bild). Ca 4000 personer hade denna lördagskväll samlats för att hälsa truppen välkommen och önska spelarna lycka till inför säsongen 2010/2011. Märkligt att så mycket folk samlats i en mindre ny ishall för att se när ett lag i Schweiziska högstaligan presenteras. Med tanke på hur mycket folk som kom till presentationen, stämning och fyrverkerierna som var kommer vi garanterat att åka och titta på livehockey i Ambri i höst.
Efter lite mingel med presidenten och några av de nya lagkompisarna till Jimmy åkte vi alla till ett ställe som sålde och tillagade egentillverkad ost, ett litet himmelrike för Jimmy som verkligen älskar ost. Först funderade jag på att äta en ostfondue men även om klockan var ganska mycket så var det fortfarande varmt ute och fondue kändes inte så passande så jag beställde istället in en rösti (potatiskaka) med ost och Jimmy beställde en Cordon bleu med pommes. Lite smaklöst, men helt ok, om jag själv får säga det men alla som känner mig vet ju att jag är en aning kräsen när det gäller mat... Efter en kväll med trevligt sällskap blev vi skjutsade till vår blivande lägenhet och fick även spana in vår nya fox. Möblerna i lägenheten var funktionella men långt ifrån varken snygga eller moderna.
Som tur var hade vi fått lite mat i kylskåpet, eller lite ätbart i alla fall, bröd, nutella, marmelad, coca cola, kex, choklad, äpple, pasta, tomatsås och vatten vilket kanske inte är vårt första val till frukost i vanliga fall men det fick gå. Tur att de hade lämnat saker i kylskåpet till oss med tanke på att ALLA affärer är stängda på söndagar. Inte som hemma där man kan sticka till Kvantum kvart i tio på kvällen alla dagar i vecka om man skulle behöva en liter mjölk. Detta kan nog ta ett tag att vänja sig vid. Vi gjorde inte så mycket annat än packade upp våra väskor denna söndag och försökte möblera lägenheten så fint som möjligt med det material vi hade.
På återseende
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)