Helgen har tillbringats i Losones sporthall där jag varit med på Verbanos damlags träningsläger i innebandy. Lördagen började klockan nio med en tre timmars träning, TRE timmar, inte förrän klockan tolv var vi färdiga. Då är det synd att säga att det var effektiv tid, här nere fungerar träningsupplägget inte riktigt som hemma. Hemma tar man en längre taktikgenomgång innan eller efter träningen, här tar man längre taktikgenomgångar MITT i träningen. Sen fortsätter man att träna... När det var dax att börja spela igen efter en av taktikgenomgångarna var jag 100 % säker på att jag skulle få en bristning eller sträckning någonstans, man är ju inte 20 längre. Kroppen är inte van vid att köra på max efter att man blivit kall, men idag sitter jag här hel och skadefri, kryss i taket. Efter träningen hade en av tränarna fixat pastasallad som vi åt utomhus i strålande solsken, inte helt fel.
Andra träningspasset drog igång och vi fortsatte med passningar, skott, spelövningar och taktikgenomgång precis som morgonens pass. Det kändes hyfsat ok för mig eftersom att det var mycket övningar där mina bristande tekniska innebandy kunskaper inte påverkade någon annan än mig själ och mycket fokus på försvar. Även denna tränignen var fantastiskt lång, jag förstår inte varför man inte ökar effektiviteten på träningarna och har lite kortare pass. Jag har svårt att koncentrera mig så länge, speciellt eftersom att det tar mycket energi att försöka få en passning rätt, få ett skott på mål och att försöka förstå italienskan tränaren pratar. Även om Giorgio berättar det viktigaste för oss på svenska samtidigt som den andra tränaren pratar på italienska så glömmer jag ofta att lyssna på Giorgio utan försöker allt jag kan att förstå på italienska. Då kommer jag ofta på mig själv att jag inte hör det svenska som jag förstår utan bara det italienska.... Inte så smart eftersom att jag då inte förstår vad som ska hända. Men man är ju lite smart i alla fall och ställer sig inte direkt först i ledet utan gärna sist så att man har ett antal personer framför som man kan kolla på.
Efter träningen var det dusch och lekdags som gällde. Jag och Lisa (En annan svenska i laget som ska spela i Verbano denna säsongen. Hon har tidigare spelat i Verbanos sammarbetsklubb Kumla i Sverige. Är en riktigt duktig spelare som kommer att tillföra detta laget mycket under säsongen, poängmässigt, spelmässigt och taktiskt.) vi skulle säga ord och fraser på svenska som de olika lagen skulle försöka lista ut vad det hette på italienska. Vi repeterade fraserna ett antal gånger och någon gång hade Lisa sagt frasen och när den skulle repeteras gjorde jag det. Svaret jag fick då var att jag sa något annat, att jag sa en ny fras. Men Lisa är från Örebro och jag från Skåne så vi pratar inte exakt lika om man säger så... De försökte även att repetera det vi sa men samtliga i laget var värdelösa på det svenska uttalet, inte mycket som lät likt. Svårast hade de för att uttala ord med å,ä och ö som inte finns här nere. Sen var det kubb som gällde där jag och två i laget mötte, eller rättare sagt krossade, tre av våra tränare trots att vi spelade på "riktigt" (alltså, vi tog aldrig bort några pinnar utan hade med alla kubbar i spelet hela tiden). De hade inte en chans.
Sen var det dags att åka till restaurangen där vi hade bord bokat till klockan 19.30. Herrlaget skulle också komma dit och äta med de var inte där klockan 19.30 direkt. När man har bord bokat till två lag klockan 19.30 tänker man ju sig att allt ska vara förberett så att maten kan komma ut relativt snabbt, men inte här inte. Vid tio i åtta kom det korgar med bröd ut på borden och skålar med parmesanost, självklart inget smör, efter ytterligare säkert 15-20 minuter kom det in skålar med sallad som skulle funka som någon slags förrätt innan pastan. Sen tog det en evighet, kände jag och Lisa det som i alla fall, innan det kom in stora fat med tre sorters pasta. Det var torteloni (en större variant av tortellini som var fyllda med ricottaost och spenat), lasagne och pasta som liknade penne i en sås med tomat, svamp och skinka. Intresserad av mat och fantakstiskt hungrig som man var smakade man ju lite av alla tre sorterna. Jag kan sorgligt nog sammanfatta alla tre pastarätterna med ett ord: smaklöst. Men efter att ha funderat och studerat hur våra schweiziska vänner åt pastan så förstår jag lite varför maten är smaklös, de ÖSER på med parmesanost... Men trots att jag också hällde på en hel del ost var jag tvungen att både salta och peppra maten, jag som aldrig kryddar maten efter att den serverats var denna gång tvungen. Men det är inte första gången det är så här, all mat vi har ätit som inte varit pizza har varit relativt smaklös faktiskt. Jag trodde att man skulle komma hit för att uppleva en fantastisk matkultur som jag kunde få inspiration ifrån och ta med mig hem, än så länge är jag inte imponerad...
Söndagmorgon och det var dags för träning igen, en av de mest frustrerande träningarna jag någonsin genomfört! Allt gick åt helvete rent ut sagt, jag var fantastiskt värdelös och inte en pass eller ett skott på hela träningen gick dit jag ville. Jag är inte van vid att kroppen inte gör som jag säger till den, händerna styr inte klubban och bollen dit huvudet vill, sjukt frustrerande. Under spelets gång ser jag, från min backposition, konstant superläge till uppspel till fria lagkompisar, men när jag ska passa bollen går det tjugo meter åt andra hållet och vips blev det en kontring till de andra. Jag slår sådana indianare som man kunde se Isaksson göra i Röke ibland, det var ju så att håren reste sig i nacken, så gör jag VARJE gång jag har bollen. Så igår var det ingen roligt träning, kollade på klockan i varje byte och hoppades på att det skulle ta slut. Men trots alla mina misstag så vann vårt lag.
Kvällen tillbringades i soffan framför Sex and the city till Jimmy kom hem till middagen, pannbiff med lök, potatismos, brunsås och lingonsylt, riktigt fint om jag själv får säga det och det får jag ju, det är ju min blogg. Sen blev det slötittande på fotboll innan jag bad Jimmy att ta in datorn i sovrummet så jag kunde somna framför fotbollen när jag ville, riktigt skönt.
Idag har första lediga dagen börjats med en lite morgonpromenad, frukost ute på balkongen vid halv 11 tiden och nu bloggas det, båda sitter och skriver så att tangentborden glöder. (jimpaischweiz.blogspot.com för er som vill läsa Jimmys blogg också) Skönt att inte ha saker inplanerade utan göra vad som faller in men idag tänkte vi dock komma ut från lägenheten och gå och kolla på turistbyrån vad det finns för roliga saker att göra i området.
På återseende
måndag 30 augusti 2010
fredag 27 augusti 2010
En stund man aldrig trodde skulle komma
Under fyra veckor har varje vardag börjat med att Jimmy väcker mig klockan åtta, drar upp persiennerna så det blir alldeles ljust i sovrummet och tjatar från köket där han börjat koka gröt att jag måste gå upp eftersom att vi ska till skolan. Efter mycket om och men tar jag mig upp ur sängen lagom till frukosten står uppdukad på bordet på balkongen, tack Jimmy för att du gjort detta varje morgon, jag hatar morgonen. Vi har ätit frukost, gjort oss klara och gått till skolan.
Den första veckan var det tunga steg och ångest som förföljde en när man gick vägen till skolan. Andra veckan kändes det lite lättare, vi hade kommit in i det och ville lära oss mer. Den efterföljande veckan kände man sig trygg i gruppen och visste att det inte var någon större fara om det blev lite fel. Detta gjorde att jag försökte prata mer och tog för mig mer på lektionerna. Sista veckan har känts riktigt bra och det är nu jag känner att jag har utvecklats mest. Vågar försöka prata och även om det inte alltid blir rätt så känns det som att man kan göra sig förstådd, i klassrummet i allafall. Men mycket arbete åteterstår och det är bara att fortsätta plugga italienska , a casa (i hemmet), som läraren påpekade flera gånger under kursens sista dag.
ÄNTLIGEN är vi här, första dagen på kursen trodde vi ALDRIG att denna dag skulle komma, men tillslut efter blod, svett och faktiskt en del tårar är den äntligen här, dagen vi längtat efter i fyra veckor, fredag eftermiddag och kursen är slut. Nu när vi kommit hit känns det lite sorgligt och jag har till och med tänkt tanken om jag skulle gå fortsättningskursen också... Men det blir att fortsätta jobba i våra text- och övningsböcker och sen ska vi gå igenom en italienska kurs på skiva som vi köpte i Sverige innan vi åkte ner. Vi har ju åtta månade till på oss att lära oss språket och även om det är lång väg kvar tycker jag faktiskt att vi kommit en bra bit på vägen.
I kväll blir det middag på restaurang Piazza för att fira att kursen är slut. Men ingen vila för oss för det, Jimmy åker tidigt imorgon för att spela en tunering någonstans utanför Bern och jag ska ju på träningsläger hela helgen. Så först på måndag kan vi börja slappna av och faktiskt uppleva detta vackra land och tro mig, det ska vi verkligen försöka göra. Vi ska göra vårt yttersta för att ni ska vara med på vårt äventyr via bilder och blogginlägg, för vilken lyx vi har att faktiskt få uppleva detta. Nu gäller det bara att göra det mesta och bästa av denna lyx.
Ha en bra helg!
Den första veckan var det tunga steg och ångest som förföljde en när man gick vägen till skolan. Andra veckan kändes det lite lättare, vi hade kommit in i det och ville lära oss mer. Den efterföljande veckan kände man sig trygg i gruppen och visste att det inte var någon större fara om det blev lite fel. Detta gjorde att jag försökte prata mer och tog för mig mer på lektionerna. Sista veckan har känts riktigt bra och det är nu jag känner att jag har utvecklats mest. Vågar försöka prata och även om det inte alltid blir rätt så känns det som att man kan göra sig förstådd, i klassrummet i allafall. Men mycket arbete åteterstår och det är bara att fortsätta plugga italienska , a casa (i hemmet), som läraren påpekade flera gånger under kursens sista dag.
ÄNTLIGEN är vi här, första dagen på kursen trodde vi ALDRIG att denna dag skulle komma, men tillslut efter blod, svett och faktiskt en del tårar är den äntligen här, dagen vi längtat efter i fyra veckor, fredag eftermiddag och kursen är slut. Nu när vi kommit hit känns det lite sorgligt och jag har till och med tänkt tanken om jag skulle gå fortsättningskursen också... Men det blir att fortsätta jobba i våra text- och övningsböcker och sen ska vi gå igenom en italienska kurs på skiva som vi köpte i Sverige innan vi åkte ner. Vi har ju åtta månade till på oss att lära oss språket och även om det är lång väg kvar tycker jag faktiskt att vi kommit en bra bit på vägen.
I kväll blir det middag på restaurang Piazza för att fira att kursen är slut. Men ingen vila för oss för det, Jimmy åker tidigt imorgon för att spela en tunering någonstans utanför Bern och jag ska ju på träningsläger hela helgen. Så först på måndag kan vi börja slappna av och faktiskt uppleva detta vackra land och tro mig, det ska vi verkligen försöka göra. Vi ska göra vårt yttersta för att ni ska vara med på vårt äventyr via bilder och blogginlägg, för vilken lyx vi har att faktiskt få uppleva detta. Nu gäller det bara att göra det mesta och bästa av denna lyx.
Ha en bra helg!
torsdag 26 augusti 2010
Första innebandyträningen någonsin avklarad!
Efter skolan igår kände Jimmy sig sjuk och orkade inte göra mycket annat än att ligga i soffan och spela dator. Då bestämde jag mig för att gå en minipromenad en bit upp för bergen. Tanken var att jag skulle ta mig till det mittersta slottet men någon stans på vägen svängde jag åt fel håll och hamnade inte alls där jag tänkt mig, men vad gjorde det. Ni som kollade bloggen igår såg ju vilka vyer jag fick njuta av. Men nog pratat om detta, det finns kanske just idag saker ni är mer intresserade av att läsa än min minitur i bergen...
Då var det dags att gå till bilen för att göra debut på en innebandyträning, eftersom jag inte har spelat innan har jag självklart ingen klubba som jag kunde använda. Men Jimmy, snäll som han är, lät mig låna en av hans men eftersom det var jag som skulle träna fick jag bära klubban själv. Det kändes ovant och flera gånger skrapade jag klubban i marken innan jag kom på ett bra sätt att bära den. Jag fick ju inte låna klubbfodralet eftersom att det kunde man ju inte använda när man bara hade en klubba...
Vi skulle träffa en av tränarna för laget vid Tenero sportcentra för att vi skulle hitta till Losone där träningen skulle äga rum. Han kom och hämtade oss och hade med sig en svensk tjej som ska spela i laget denna säsongen. Det ska kanske också nämnas att tränaren, Giorgio, pratar väldigt bra svenska eftersom att han varit i Sverige under två säsonger och tränat Kumla. Så det var inga problem med italienskan där i alla fall. Efter världens längsta bilfärd, kändes det som i alla fall eftersom man var en ANING nervös, kom vi fram till hallen där vi skulle träna. På med uteskor och efter en kortare presentation av oss nya så var det dags för uppvärmning. Inget konstigt, jogga, tänja och sen gick vi in. Väl inne började vi med lite konstiga övningar utan boll, vi skulle springa på en massa olika sätt.
Efter det var det dags för lite stafetter, en parentes var att vårt lag vann samtliga stafetter.
Sen var det dags att fatta klubban och köra igång, jag som inte tränat innebandy innan hade hoppats på lite pedagogiskt Jag och bollen, Du, jag och bollen och Vi och bollen som en nätt uppvärmning. Men icke, det började direkt med någon övning där man skulle stå i olika hörn, passa, springa, skjuta och byta platser. En övning som säkert inte är speciellt svår om man tränat några gånger men att få bollen dit jag ville gick minst sagt sådär. Sen bytte vi övning och här började jag känna mig lite mer hemma, vi skulle backchecka och sätta till vid sargen och gå in med kroppen så att motståndaren inte kom förbi. Lite nytta av att man spelat handboll kändes det som att jag hade här.
Efter dessa två övningar var det dags för spel. Giorgio kom fram till mig innan vi blev indelade i lag och sa, om jag ser rätt så ska du spela back. Visst jag hamnade i det oranga laget och spelade vänsterback. När spelet väl var igång var det riktigt roligt att lira lite innebandy, så länge man fick snälla, långsamma passningar och kunde spela vidare den enkelt. Tekniken är ju som sagt inte vad den borde vara och det syntes ganska tydligt att jag inte spelat innan. Men det kändes helt ok och jag var riktigt trött när tränaren blåste i pipan. Förvisso inte jättekonstigt, träningen började ca 1930 och slutade vid 2200.
Efter spelet kom tränarna fram och pratade lite med mig och iställe för att åka till IKEA på lördag och försöka leta lite svamp på söndag när Jimmy är iväg och spelar en turnering i tyska delen av Schweiz så ska jag på INNEBANDYTRÄNINGSLÄGER. Jag förstår inte ens att jag skriver det, som saker och ting kan utveckla sig. På vägen hem kändes det bra och det var roligt att träna något annat än handboll och att gå till gymmet. Så klockan 900 på lördag är det samlig för dubbla träningspass innebandy och samkväm med laget på kvällen, som om inte detta var nog så är det träning på söndag igen som gäller. Det blir alltså en fortsättning för mig på innebandyplanen.
Eftersom att jag inte kan åka till IKEA på lördag så fick jag med Jimmy dit idag, trots att han inte mådde något vidare. Projektet var att äta köttbullar, köpa lingonsylt och förhoppningsvis lite Kalles. När vi gick runt inne på IKEA sa Jimmy, kan de inte ha lite kräftor i en frysdisk någonstans, i alla fall två, tre kilo så att vi kan köpa några. När vi kom till IKEA Food blev han överlycklig, där i frysboxen låg några förskrämda paket kräftor. Två kilo blev det och nu väntar två kräftskivor, förmodligen nästa vecka eftersom Jimmy säger att man inte får äta kräftor någon annan månad än i augusti. Han kanske gör ett undantag nu när vi bor här nere, annars får jag väl äta kräftor själv i september.
Nu ska jag njuta av min Kalles macka med ägg och sen ska jag baka kärleksmums och eventuellt drömmar till skolan imorgon som avslutningsfika.
På återseende
Då var det dags att gå till bilen för att göra debut på en innebandyträning, eftersom jag inte har spelat innan har jag självklart ingen klubba som jag kunde använda. Men Jimmy, snäll som han är, lät mig låna en av hans men eftersom det var jag som skulle träna fick jag bära klubban själv. Det kändes ovant och flera gånger skrapade jag klubban i marken innan jag kom på ett bra sätt att bära den. Jag fick ju inte låna klubbfodralet eftersom att det kunde man ju inte använda när man bara hade en klubba...
Vi skulle träffa en av tränarna för laget vid Tenero sportcentra för att vi skulle hitta till Losone där träningen skulle äga rum. Han kom och hämtade oss och hade med sig en svensk tjej som ska spela i laget denna säsongen. Det ska kanske också nämnas att tränaren, Giorgio, pratar väldigt bra svenska eftersom att han varit i Sverige under två säsonger och tränat Kumla. Så det var inga problem med italienskan där i alla fall. Efter världens längsta bilfärd, kändes det som i alla fall eftersom man var en ANING nervös, kom vi fram till hallen där vi skulle träna. På med uteskor och efter en kortare presentation av oss nya så var det dags för uppvärmning. Inget konstigt, jogga, tänja och sen gick vi in. Väl inne började vi med lite konstiga övningar utan boll, vi skulle springa på en massa olika sätt.
Efter det var det dags för lite stafetter, en parentes var att vårt lag vann samtliga stafetter.
Sen var det dags att fatta klubban och köra igång, jag som inte tränat innebandy innan hade hoppats på lite pedagogiskt Jag och bollen, Du, jag och bollen och Vi och bollen som en nätt uppvärmning. Men icke, det började direkt med någon övning där man skulle stå i olika hörn, passa, springa, skjuta och byta platser. En övning som säkert inte är speciellt svår om man tränat några gånger men att få bollen dit jag ville gick minst sagt sådär. Sen bytte vi övning och här började jag känna mig lite mer hemma, vi skulle backchecka och sätta till vid sargen och gå in med kroppen så att motståndaren inte kom förbi. Lite nytta av att man spelat handboll kändes det som att jag hade här.
Efter dessa två övningar var det dags för spel. Giorgio kom fram till mig innan vi blev indelade i lag och sa, om jag ser rätt så ska du spela back. Visst jag hamnade i det oranga laget och spelade vänsterback. När spelet väl var igång var det riktigt roligt att lira lite innebandy, så länge man fick snälla, långsamma passningar och kunde spela vidare den enkelt. Tekniken är ju som sagt inte vad den borde vara och det syntes ganska tydligt att jag inte spelat innan. Men det kändes helt ok och jag var riktigt trött när tränaren blåste i pipan. Förvisso inte jättekonstigt, träningen började ca 1930 och slutade vid 2200.
 |
| Här har man bollen "klistrad" på bladet, tittar upp, var ska jag passa? Hjälp, kommer det någon? Sen passar jag så enkelt som möjligt vidare bollen. |
Eftersom att jag inte kan åka till IKEA på lördag så fick jag med Jimmy dit idag, trots att han inte mådde något vidare. Projektet var att äta köttbullar, köpa lingonsylt och förhoppningsvis lite Kalles. När vi gick runt inne på IKEA sa Jimmy, kan de inte ha lite kräftor i en frysdisk någonstans, i alla fall två, tre kilo så att vi kan köpa några. När vi kom till IKEA Food blev han överlycklig, där i frysboxen låg några förskrämda paket kräftor. Två kilo blev det och nu väntar två kräftskivor, förmodligen nästa vecka eftersom Jimmy säger att man inte får äta kräftor någon annan månad än i augusti. Han kanske gör ett undantag nu när vi bor här nere, annars får jag väl äta kräftor själv i september.
Nu ska jag njuta av min Kalles macka med ägg och sen ska jag baka kärleksmums och eventuellt drömmar till skolan imorgon som avslutningsfika.
På återseende
onsdag 25 augusti 2010
Bilder från minitur i bergen
 |
| Utsikt över husen på berget. |
 |
Utsikt över Bellinzona   För er som inte visste det så växer kiwi på träd  Lite vindruvor  Fikon  Det finns ungefär lika många ödlor här som det finns flugor hemma...  Det kryllar av dom | <><>
tisdag 24 augusti 2010
Du är värd mer!
Det är intressant hur man behandlar sig själv och vad huvudet kan spela en för spratt. Det är konstigt det här med känslor och tankar. De som känner mig bäst vet att mina tankar är min bästa vän som jag umgås med dygnet runt, men de är också min värsta fiende. Fråga Jimmy hur det är när vi ska gå och lägga oss på kvällarna, det sjukaste är att det kan vara släckt i rummet och helt plötsligt, när jag funderar och ältar som mest säger han till mig, stäng av och försök att sova. Det är som att något säger till honom när jag funderar en massa, stckars honom, det gör jag ju jämt, alltid skulle jag vilja påstå. Det är alltid något som gnager, ligger och gror och från att ha varit ett sandkorn blir det snart Saharaöknen i mitt huvud. Funderingar kring jobb, mat, träning, kärlek, italienska, vänner, familj med mera. Märkligt att jag lägger ner energi på att fundera över jobbet, jag ska inte dit förrän 2 maj nästa år, varför bry sig om vilken vecka orienteringen ska vara eller om det är någon som kan byta fototid med klass 8a. Är detta relevant för mig att fundera över när jag sitter på en balkong i Bellinzona, bloggar och tittar ut över bergen?
Det här med känslor är också ett intressant fenomen, imorse när jag vaknade var jag pigg och kände att det skulle bli riktigt roligt att gå till skolan. Efter skolan planerade jag att jag skulle åka till gymmet och jogga lite på löpbandet och efter det skulle jag åka till IKEA och köpa lingonsylt och förhoppningvis hitta en affär där det finns en duk till vårt "vackra" köksbord. Men efter skolan gick vi inom Coop på vägen hem och köpte lite nötfärs som de hade billigt eftersom att det var veckans vara. Det blev spaghetti och köttfärssås till lunch, riktigt sugen på det var jag så det blev lite mycket mat. Efter detta gjorde jag misstaget att, precis som Jimmy, sätta mig framför datorn. Under tiden jag satt vid datorn drog hjärnkontoret igång, Varför är det så svårt att motionera, äta lagom mycket, äta nyttigt, vara nöjd med sig själv, behandla sig själv så bra det bara går för att man ska må så bra som möjligt? Vad innebär det då att må bra och behandla sig själv på ett bra sätt? Är det att unna sig godis och choklad varje dag? Unna sig att titta på TV istället för att sticka och träna? Unna sig att sitta framför Facebook en hel kväll och egentligen inte göra något annat än att snoka rundor? Eller är det att äta den nyttigare maten med mycket näringsämne som är bra för kroppen? Är det att gå ut på en promenad i naturen och lyssna på fåglarna eller ha Iphonen inpluggad med favoritmusiken? Vad är innebär det egentligen att må bra och behandla sig själv bra? Det är förmodligen olika för olika personer, men var ärlig mot dig själv. Mår du verkligen bra när du sitter och degar framför datorn eller TVn?
När jag satt där i soffan gick jag in och läste lite artiklar om folk som lyckats gå ner i vikt och hur de hade bestämt sig och mådde fantastiskt nu när de åt bra mat och motionerade. Detta gjorde att jag började fundera ännu mer och kände den där klumpen av ångest i halsen när man känner sig riktigt vardelös och oduglig. Ätit för mycket till lunch och orkar inte motionera. När jag satt där i soffan frågade Jimmy vad jag skulle träna idag och jag svarade att jag inte visste. Då säger han: Jag tycker att du ska gå ut och gå, det känns som att det annars kan bli en sådan dag när du stannar inne och sitter i soffan hela kvällen. Han anade inte hur rätt han hade men jag blev nästan lite irriterad på att han la sig i om jag skulle motionera eller inte. Även om jag ofta säger till honom att han ska göra det för att hjälpa mig. Detta gjorde att jag gick ut samtidigt som han skulle åka till träningen, allt för att jag inte skulle mygla och fastna i soffan framför Sex and the city.
När jag var ute och gick funderade jag mycket på känslan jag hade när jag satt i soffan och kände mig allmänt värdelös. Jag analyserade fram och tillbaka om varför man gör så mot sig själv, intalar sig själv att man är värdelös och inte duger till något. Är jag inte värd bättre än att sitta och tycka synd om mig själv och må dåligt över allt jag gör eller inte gör. Det behöver ju inte handla om mat, godis eller motion det kan lika gärna vara att man stressar på jobbet, känner att man inte gör tillräckligt för sina barn eller sin familj eller något annat för den delen. Nu har jag precis kommit hem från min promenad, blev faktiskt så motiverad över att fundera kring detta att jag gick en rask promenad i 60 minuter sen joggade jag de sista 30 minuterna. Vilken skillnad det är med känslan i kroppen i allmänhet men huvudet i synnerhet nu om man jämför med innan när jag satt i soffan. Varför njuter man inte av känslan som infinner sig när man är ute och tränar och som sitter i länge efter att man är färdigt.Det känns fantastiskt och man känner sig riktigt duktig och jag mår just nu ganska bra, mycket positiva tankar snurrar runt i huvudet.
Det ända man tänker innan är hur trött man känner sig, är man verkligen så trött? Är det verkligen så jobbigt att gå ut och gå en promenad? Blir man inte trött på ett annat och skönare sätt när man känner att man har gjort något som gör att kroppen och huvudet mår bra. Det är viktigt att ta vara på sig själv och verkligen göra det bästa man kan för att må så bra som möjligt, ofta är det ingen annan som gör det till en. Alla är värda att vakna varje morgon och känna att man är nöjd med sig själv, det man gör och sitt liv i stort. Du lever bara en gång så ta vara på det liv du har, det är för kort för att sitta i soffan och ha ångest över det du gör och inte gör!
På återseende
Det här med känslor är också ett intressant fenomen, imorse när jag vaknade var jag pigg och kände att det skulle bli riktigt roligt att gå till skolan. Efter skolan planerade jag att jag skulle åka till gymmet och jogga lite på löpbandet och efter det skulle jag åka till IKEA och köpa lingonsylt och förhoppningvis hitta en affär där det finns en duk till vårt "vackra" köksbord. Men efter skolan gick vi inom Coop på vägen hem och köpte lite nötfärs som de hade billigt eftersom att det var veckans vara. Det blev spaghetti och köttfärssås till lunch, riktigt sugen på det var jag så det blev lite mycket mat. Efter detta gjorde jag misstaget att, precis som Jimmy, sätta mig framför datorn. Under tiden jag satt vid datorn drog hjärnkontoret igång, Varför är det så svårt att motionera, äta lagom mycket, äta nyttigt, vara nöjd med sig själv, behandla sig själv så bra det bara går för att man ska må så bra som möjligt? Vad innebär det då att må bra och behandla sig själv på ett bra sätt? Är det att unna sig godis och choklad varje dag? Unna sig att titta på TV istället för att sticka och träna? Unna sig att sitta framför Facebook en hel kväll och egentligen inte göra något annat än att snoka rundor? Eller är det att äta den nyttigare maten med mycket näringsämne som är bra för kroppen? Är det att gå ut på en promenad i naturen och lyssna på fåglarna eller ha Iphonen inpluggad med favoritmusiken? Vad är innebär det egentligen att må bra och behandla sig själv bra? Det är förmodligen olika för olika personer, men var ärlig mot dig själv. Mår du verkligen bra när du sitter och degar framför datorn eller TVn?
När jag satt där i soffan gick jag in och läste lite artiklar om folk som lyckats gå ner i vikt och hur de hade bestämt sig och mådde fantastiskt nu när de åt bra mat och motionerade. Detta gjorde att jag började fundera ännu mer och kände den där klumpen av ångest i halsen när man känner sig riktigt vardelös och oduglig. Ätit för mycket till lunch och orkar inte motionera. När jag satt där i soffan frågade Jimmy vad jag skulle träna idag och jag svarade att jag inte visste. Då säger han: Jag tycker att du ska gå ut och gå, det känns som att det annars kan bli en sådan dag när du stannar inne och sitter i soffan hela kvällen. Han anade inte hur rätt han hade men jag blev nästan lite irriterad på att han la sig i om jag skulle motionera eller inte. Även om jag ofta säger till honom att han ska göra det för att hjälpa mig. Detta gjorde att jag gick ut samtidigt som han skulle åka till träningen, allt för att jag inte skulle mygla och fastna i soffan framför Sex and the city.
När jag var ute och gick funderade jag mycket på känslan jag hade när jag satt i soffan och kände mig allmänt värdelös. Jag analyserade fram och tillbaka om varför man gör så mot sig själv, intalar sig själv att man är värdelös och inte duger till något. Är jag inte värd bättre än att sitta och tycka synd om mig själv och må dåligt över allt jag gör eller inte gör. Det behöver ju inte handla om mat, godis eller motion det kan lika gärna vara att man stressar på jobbet, känner att man inte gör tillräckligt för sina barn eller sin familj eller något annat för den delen. Nu har jag precis kommit hem från min promenad, blev faktiskt så motiverad över att fundera kring detta att jag gick en rask promenad i 60 minuter sen joggade jag de sista 30 minuterna. Vilken skillnad det är med känslan i kroppen i allmänhet men huvudet i synnerhet nu om man jämför med innan när jag satt i soffan. Varför njuter man inte av känslan som infinner sig när man är ute och tränar och som sitter i länge efter att man är färdigt.Det känns fantastiskt och man känner sig riktigt duktig och jag mår just nu ganska bra, mycket positiva tankar snurrar runt i huvudet.
Det ända man tänker innan är hur trött man känner sig, är man verkligen så trött? Är det verkligen så jobbigt att gå ut och gå en promenad? Blir man inte trött på ett annat och skönare sätt när man känner att man har gjort något som gör att kroppen och huvudet mår bra. Det är viktigt att ta vara på sig själv och verkligen göra det bästa man kan för att må så bra som möjligt, ofta är det ingen annan som gör det till en. Alla är värda att vakna varje morgon och känna att man är nöjd med sig själv, det man gör och sitt liv i stort. Du lever bara en gång så ta vara på det liv du har, det är för kort för att sitta i soffan och ha ångest över det du gör och inte gör!
På återseende
Snart dags...
I söndags var Jimmy fortfarande och spelade turnering så jag var hemma själv hela förmiddagen och halva eftermiddagen. Det var faktiskt ganska skönt och när jag vaknade lyste solen och jag kände att en dag vid sjön i Locarno inte skulle vara helt fel. Så jag åt lite frukost och tog foxen till sjön. Det var ganska varmt att ligga och sola så då och då tog jag ett dopp tillsammans med några andfamiljer som också svalkade sig i vattnet. Trots att fåglarna också gillar att bada så är vattnet i sjön så rent att det känns helt ok att doppa sig några gånger. Men som tur är kanske, så ser man ju inte allt som ligger på bottnen. När jag varit där några timmar fick jag ett meddelande från Jimmy där han bad mig att laga mat eftersom att han höll på att dö av hunger. Han hade ätit en klassisk frukost vid åtta tiden, två olika sorters vitt bröd och nutella och sen spelat match efter det och när han skickade meddelandet var klockan två på eftermiddagen. Jag förstå att han var hungrig. Det blev en rejäl portion pasta och vitlöksbröd när han kom hem.
Sen har det hunnits med en tripp till gymmet där samma pass som i fredags avverkats och jag har kommit fram till att jag gillar att något säger till mig vad jag ska göra när det gäller träning i alla fall. Nyckeln berättar precis vilka övningar, i vilken ordning och hur många jag ska göra av varje, helt perfekt. En glad gubbe bekräftar hur duktig jag varit. Men jag vet inte hur jag hade gillat om Jimmy hela tiden hade sagt till mig vad jag skulle göra, men på gymmet är det kanon. Det gör även att jag får känslan av att visa hur duktig jag är och att jag gör vad jag ska, som när man har gjort läxan och vill visa upp den för att bli klappad på ryggen och att någon berättar hur duktig man är.
Imorgon smäller det. Jag kan inte fatta att jag skriver detta, men klockan 1900 imorgon ska jag infinna mig vid parkeringen på Tenero sportcentrum för att bli guidad till Losone för innebandyträning... Jag fick ett mess av lagets tränare idag, på SVENSKA, där han frågade om jag var intresserad av att träna med dom. Svensk som man är svarade man att det hade varit roligt men att jag inte spelat innebandy innan och frågade om det var okej i alla fall. Svaret jag fick var att någon gång är alltid den första. Så vi bestämde att vi skulle träffas vid sportcentrat eftersom att det var lite lurigt att hitta till hallen i Losone. Träning ute och inne är det som gäller imorgon. Jag och Jimmy har tränat lite här hemma i lägenheten, men när jag ska försöka göra något utan att kolla på bollen har jag inte en chans. Men träning ger färdighet. Jag hoppas att det kan fungera och att man kan träna med detta laget under den tiden vi är här. Bra för det sociala, att få träna italienska, att slippa sitta hemma själv varje kväll när Jimmy är och tränar och självklart för att få träna. Jag kan kanske träna utan att spela matcher, det är ju inte det som är det viktigaste. Varför började jag inte spela innebandy istället för handboll när jag var liten? Men men, som sagt, det finns alltid en första gång för allt. Kommer dock vara riktigt nervös imorgon och Jimmy går runt och flinar åt mig hela tiden och tycker att detta är en jättebra idé, jag är väl inte lika säker. Vi får se vad jag har att berätta imorgon kväll efter träningen.
På återseende.
Sen har det hunnits med en tripp till gymmet där samma pass som i fredags avverkats och jag har kommit fram till att jag gillar att något säger till mig vad jag ska göra när det gäller träning i alla fall. Nyckeln berättar precis vilka övningar, i vilken ordning och hur många jag ska göra av varje, helt perfekt. En glad gubbe bekräftar hur duktig jag varit. Men jag vet inte hur jag hade gillat om Jimmy hela tiden hade sagt till mig vad jag skulle göra, men på gymmet är det kanon. Det gör även att jag får känslan av att visa hur duktig jag är och att jag gör vad jag ska, som när man har gjort läxan och vill visa upp den för att bli klappad på ryggen och att någon berättar hur duktig man är.
Imorgon smäller det. Jag kan inte fatta att jag skriver detta, men klockan 1900 imorgon ska jag infinna mig vid parkeringen på Tenero sportcentrum för att bli guidad till Losone för innebandyträning... Jag fick ett mess av lagets tränare idag, på SVENSKA, där han frågade om jag var intresserad av att träna med dom. Svensk som man är svarade man att det hade varit roligt men att jag inte spelat innebandy innan och frågade om det var okej i alla fall. Svaret jag fick var att någon gång är alltid den första. Så vi bestämde att vi skulle träffas vid sportcentrat eftersom att det var lite lurigt att hitta till hallen i Losone. Träning ute och inne är det som gäller imorgon. Jag och Jimmy har tränat lite här hemma i lägenheten, men när jag ska försöka göra något utan att kolla på bollen har jag inte en chans. Men träning ger färdighet. Jag hoppas att det kan fungera och att man kan träna med detta laget under den tiden vi är här. Bra för det sociala, att få träna italienska, att slippa sitta hemma själv varje kväll när Jimmy är och tränar och självklart för att få träna. Jag kan kanske träna utan att spela matcher, det är ju inte det som är det viktigaste. Varför började jag inte spela innebandy istället för handboll när jag var liten? Men men, som sagt, det finns alltid en första gång för allt. Kommer dock vara riktigt nervös imorgon och Jimmy går runt och flinar åt mig hela tiden och tycker att detta är en jättebra idé, jag är väl inte lika säker. Vi får se vad jag har att berätta imorgon kväll efter träningen.
På återseende.
lördag 21 augusti 2010
Turnering i bergen
Klockan sju imorse var det samling för avfärd till den första av två träningsturneringar, den andra nästa helg, Ticino har innan serien drar igång. Eftersom att det inte finns så många lag i italienska delen av Schweiz är det oftast matcher i de tyska delarna, så även idag. Någonstans utanför Chur skulle vi. Bilfärden till Chur var fantastiskt vacker, vi körde upp längs bergen på motorvägar med en hastighetsbegränsning på 100 km i timmen som snirklade sig värre än ett tarmvred. På vägen dit var det mycket uppförsbacke och stundtals fick vi nästan gå ut och putta Foxen uppför backarna... Men så fort det blev lite lätt nedåtlutning så rullade det på. Efter lite mer än en timmes bilfärd stannade vi till vid ett rastställe där vissa skulle äta frukost, eller rättare sagt en pytteliten kaffe och en croissant, inte mycket till energi för vuxna män som ska spela 60 minuter innebandy. Vissa nöjde sig dock inte med detta utan tog en Coca Cola och en cigg också. De har helt enkelt inte riktigt samma frukostvanor som vi är vana vid hemma.
När vi väl var framme var det bara att sätta sig på läktaren och vänta på att domarna skulle blåsa igång matchen. Jag hade sällskap på läktaren av Linus som spelade i laget för två säsonger sedan och som var på semester här denna helgen för att hälsa på grabbarna. Matchen var igång och efter en stund slog Jimmy till med sitt första mål för sitt nya lag, men jag kan tyvärr inte säga de rödblåa eftersom de denna match spelade i vitt, otur.
Senare under matchen var det dags igen, ännu ett mål signerat herr Lagerkvist.
Efter full tid visade tavlan 4-4 och det var ännu en gång dags att få ett avgörande på straffar. Också denna gång skulle Jimmy lägga den fjärde straffen, men idag slapp han inte undan utan gick fram och dunkade in, eller snarare förste in en säker straff bakom deras målvakt och saken var biff.
Två raka segrar med sitt nya lag, 2+3 + ett straffmål på de första två matcherna, ett helt ok facit måste jag säga. Bravo.
Matchen efter blev det ännu en seger men tyvärr inga poäng från Jimmys klubba denna gången. Alltså fortfarande inga mål i den rödblåatröjan, men det kanske ändras imorgon när Ticino möter Eggiwil i lagets sista match i denna turnering. Vi får väl hoppas på det.
I periodpauserna lånade jag Jimmys klubba och kände lite på bollen och underlaget för att analysera mina chanser att börja spela innebandy. Svårt att säga, det beror ju helt och hållet på nivån på de stackarna jag ska ha i mitt lag. Jag har ingen vidare teknik, skott, passning eller känsla direkt, milt uttryckt. Bättre när man spelar handboll och inte har en lång sak i handen som bara är i vägen, men det ska bli spännande att se om jag fullföljer det jag sagt och faktiskt testar att träna lite innebandy nästa vecka.
Imorgon blir det en lugn dag för mig, Jimmy är fortfarande kvar på turneringen så jag är själv hemma inatt och imorgon. Inget inplanerat så vi får väl se vilket humör jag är på när jag vaknar. Sov gott.
På återseende
När vi väl var framme var det bara att sätta sig på läktaren och vänta på att domarna skulle blåsa igång matchen. Jag hade sällskap på läktaren av Linus som spelade i laget för två säsonger sedan och som var på semester här denna helgen för att hälsa på grabbarna. Matchen var igång och efter en stund slog Jimmy till med sitt första mål för sitt nya lag, men jag kan tyvärr inte säga de rödblåa eftersom de denna match spelade i vitt, otur.
 |
| Till höger ser vi när Lagerkvist "dundrar" in sitt första mål. |
 |
| Här ser vi att Jimmy är hyfsat nöjd efter sitt andra mål för dagen. |
 |
| Här ser vi när bollen bokstavligen hängs in i kassen på straffen. Ser lite ostabil ut, en aning framtung kanske? |
Matchen efter blev det ännu en seger men tyvärr inga poäng från Jimmys klubba denna gången. Alltså fortfarande inga mål i den rödblåatröjan, men det kanske ändras imorgon när Ticino möter Eggiwil i lagets sista match i denna turnering. Vi får väl hoppas på det.
I periodpauserna lånade jag Jimmys klubba och kände lite på bollen och underlaget för att analysera mina chanser att börja spela innebandy. Svårt att säga, det beror ju helt och hållet på nivån på de stackarna jag ska ha i mitt lag. Jag har ingen vidare teknik, skott, passning eller känsla direkt, milt uttryckt. Bättre när man spelar handboll och inte har en lång sak i handen som bara är i vägen, men det ska bli spännande att se om jag fullföljer det jag sagt och faktiskt testar att träna lite innebandy nästa vecka.
Imorgon blir det en lugn dag för mig, Jimmy är fortfarande kvar på turneringen så jag är själv hemma inatt och imorgon. Inget inplanerat så vi får väl se vilket humör jag är på när jag vaknar. Sov gott.
På återseende
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)