Äntligen

Känns som att det var ett tag sen jag bloggade sist, ber om ursäkt för detta... Så nu ska jag försöka sammanfatta de senaste dagarna. I torsdags hände inget speciellt, det var morgonpromenad utan Jimmy, gymmet och innebandyträning, eller rättare sagt mycket fysträning och väldigt lite innebandy. Här nere lägger de i stort sett upp ett fyspass som vi gör hemma, jobbar två och två i 30 sekunder på varje station och sen går man vidare och kör detta ett par varv. Men här nere verkar det enbart finnas en kroppsdel som behövs tränas, BENEN, av de tolv övningarna som vi gjord vad säkert 9 av dem för benen. Alltså kom det flera benövningar efter varandra, inte bra... Med tanke på att jag varit på gymmet innan och redan var ganska trött i benen kändes det som att försöka hoppa över häckar med två sementklumpar fästa från midjan och ner.

Men jag överlevde och kände mig ganska pigg i benen igår och valde därför att gå på en lite utflykt i bergen. Jag tänkte att jag skulle gå till det översta slottet som finns här i Bellinzona och kollade därför på en vägbeskrivning på Google Maps, det stod att det var 5 km dit, inte alls farligt tänkte jag och började gå. Jag blev ganska snabbt varse om att jag inte var hemma i Skåne och skulle ut och gå 5 km utan att slottet faktiskt ligger uppe på ett berg...

Som ni ser, 14 % lutning varnar skylten för, inte som hemma i platta Skåne direkt.

Men det var bara att traska på samtidigt som det sög en aning i de något trötta benen, nu helt plötsligt gjorde sig torsdagens gym och fyspass påminda. Kom upp till slottet som isig inte var så imponerande men utsikten från berget är, ju som vanligt här, helt ok.

Sen blev det en kväll framför datorn med en film som Jimmy laddat ner och ett avsnitt av Vad blir det för mat.

Idag väckte Jimmy mig vid 9 och frågade om jag ville äta frukost med honom innan han skulle åka till träningsturneringen som Ticino spelar här hemma i Bellinzona denna helgen. Eftersom att frukosten serverades så tackade jag inte nej. På vägen ner till matchen gick jag inom stan och kollade lite på marknaden som är här i Bellinzona varje lördag och köpte bananer till Jimmy. Han är ju så vansinnigt noga med att det ska vara Chiquitabananer som bara finns på Migros så jag var ju tvungen att gå dit och köpa dem... Banan som banan kan man ju tycka men icke, jag lovar att han inte märkt någon skillnad om jag bytt ut bananerna mot några andra och satt på ett Chiquitaklistermärke. Men ni som känner denna herr Lagerkvist vet att när han har bestämt sig för något så är det så...

Matchen var ingen vidare men de två första målen i den rödblåa tröjan (han har bara gjort mål i det vita borta stället innan) kom ÄNTLIGEN från svenskens klubba, helt ok mål med två skott en bit utifrån, hårdare än vanligt till och med.

Men under och efter matchen var Jimmy mer eller mindre vansinnig, på sig själv, hela vägen hem fick jag höra hur dålig han var som inte ens kunde passa förbi "konerna" (motståndarna) utan att slå bollen på deras fötter. Men det gäller bara att nicka och se glad ut så är det efter ett tag färdig ältat.

Nu sitter jag på vår soliga ballkong och bloggar, håller på att svälta ihjäl men måste vänta på att klockan ska bli lite mer så att jag kan börja laga lunch, det ska ju ätas tre timmar innan match... Inte tidigare och inte senare, men jag älskar honom för att vara så noga med matchförberedelserna trots att det bara är en träningsturnering där matcherna är 2*20 minuter och att Ticino i förra matchen hade en utespelare i mål. Det säger väl allt om hur seriös turneringen och Jimmy är...

På återseende