Äntligen

Känns som att det var ett tag sen jag bloggade sist, ber om ursäkt för detta... Så nu ska jag försöka sammanfatta de senaste dagarna. I torsdags hände inget speciellt, det var morgonpromenad utan Jimmy, gymmet och innebandyträning, eller rättare sagt mycket fysträning och väldigt lite innebandy. Här nere lägger de i stort sett upp ett fyspass som vi gör hemma, jobbar två och två i 30 sekunder på varje station och sen går man vidare och kör detta ett par varv. Men här nere verkar det enbart finnas en kroppsdel som behövs tränas, BENEN, av de tolv övningarna som vi gjord vad säkert 9 av dem för benen. Alltså kom det flera benövningar efter varandra, inte bra... Med tanke på att jag varit på gymmet innan och redan var ganska trött i benen kändes det som att försöka hoppa över häckar med två sementklumpar fästa från midjan och ner.

Men jag överlevde och kände mig ganska pigg i benen igår och valde därför att gå på en lite utflykt i bergen. Jag tänkte att jag skulle gå till det översta slottet som finns här i Bellinzona och kollade därför på en vägbeskrivning på Google Maps, det stod att det var 5 km dit, inte alls farligt tänkte jag och började gå. Jag blev ganska snabbt varse om att jag inte var hemma i Skåne och skulle ut och gå 5 km utan att slottet faktiskt ligger uppe på ett berg...

Som ni ser, 14 % lutning varnar skylten för, inte som hemma i platta Skåne direkt.

Men det var bara att traska på samtidigt som det sög en aning i de något trötta benen, nu helt plötsligt gjorde sig torsdagens gym och fyspass påminda. Kom upp till slottet som isig inte var så imponerande men utsikten från berget är, ju som vanligt här, helt ok.

Sen blev det en kväll framför datorn med en film som Jimmy laddat ner och ett avsnitt av Vad blir det för mat.

Idag väckte Jimmy mig vid 9 och frågade om jag ville äta frukost med honom innan han skulle åka till träningsturneringen som Ticino spelar här hemma i Bellinzona denna helgen. Eftersom att frukosten serverades så tackade jag inte nej. På vägen ner till matchen gick jag inom stan och kollade lite på marknaden som är här i Bellinzona varje lördag och köpte bananer till Jimmy. Han är ju så vansinnigt noga med att det ska vara Chiquitabananer som bara finns på Migros så jag var ju tvungen att gå dit och köpa dem... Banan som banan kan man ju tycka men icke, jag lovar att han inte märkt någon skillnad om jag bytt ut bananerna mot några andra och satt på ett Chiquitaklistermärke. Men ni som känner denna herr Lagerkvist vet att när han har bestämt sig för något så är det så...

Matchen var ingen vidare men de två första målen i den rödblåa tröjan (han har bara gjort mål i det vita borta stället innan) kom ÄNTLIGEN från svenskens klubba, helt ok mål med två skott en bit utifrån, hårdare än vanligt till och med.

Men under och efter matchen var Jimmy mer eller mindre vansinnig, på sig själv, hela vägen hem fick jag höra hur dålig han var som inte ens kunde passa förbi "konerna" (motståndarna) utan att slå bollen på deras fötter. Men det gäller bara att nicka och se glad ut så är det efter ett tag färdig ältat.

Nu sitter jag på vår soliga ballkong och bloggar, håller på att svälta ihjäl men måste vänta på att klockan ska bli lite mer så att jag kan börja laga lunch, det ska ju ätas tre timmar innan match... Inte tidigare och inte senare, men jag älskar honom för att vara så noga med matchförberedelserna trots att det bara är en träningsturnering där matcherna är 2*20 minuter och att Ticino i förra matchen hade en utespelare i mål. Det säger väl allt om hur seriös turneringen och Jimmy är...

På återseende

Annorlunda matkultur

Igår hade vi bestämt oss för att åka till Lugano för att framförallt träffa Lisa, svenskan i laget jag har berättat om tidigare, få en guidad tur i staden och som en liten parentes tyckte Jimmy även att vi skulle gå inom svenska konsulatet och rösta. Han menade att vi ju var tvungna att göra vår plikt som svenska medborgare, att rösta, jag tyckte också att vi skulle göra vår plikt som svenska medborgare i Lugano, att åka till IKEA... Konstigt vad olika man kan se på saker och ting, men vi var båda goda svenska medborgare så det blev röstat och ett besök på IKEA.

Väl i Lugano blev vi bjudna på lunch hos Giorgetto och hans familj, det bjöds på spenatlasagne och en äppelkaka. Jag som är väldigt intresserad av mat och kulturen kring maten tyckte att det skulle bli riktigt trevligt och roligt att få äta hemma hos Giorgettos familj. När maten dukades fram blev vi alla serverade av Elena (Mamman i familjen), vi svenskar tog av salladen, tomaterna och gurkan som stod framdukade och åt detta tillsammans med lasagnen. Övriga åt upp lasagnen först, fick serverat en runda till och åt sedan salladen. När alla ätit upp kom det fram bröd och till Jimmys förtjusning en bricka med olika sorters hårdostar som man skar tjocka bitar av med kniv. Självklart inget smör till brödet, men eftersom att jag redan var mätt så spelade det inte mig någon roll, annars gillar jag ju att ha smör på mina mackor och tunna skivor ost. Efter detta dukades det fram en äppelkaka eller pajvariant med en pajbotten fylld med en nötröra som var fint dekorerad med halva äpple ute längs kanten. Vi fick ingen sked utan kakan åts med fingrarna, jag gillar ju verkligen vaniljsås och hade gärna ätit denna goda paj i djup tallrik med sked och massor vaniljsås. Men sås existerar tydligen inte här till efterrätter heller...

Väl nere på stan så regnade det massor och utsikterna som i vanliga fall, enligt Lisa, är fantastiska var mest gråa och dassiga. Men det är en mysig stad som vi gärna besöker igen. Efter en stund bestämde vi oss för att göra som riktiga schweizare, sätta oss på ett café och ta något att dricka. Vi hittade in i Manors restaurang, vilket himmelrike! Det var uppbyggt som buffébord med olika buféer på varje, efterrättsbuffé med färska frukttallrikar, tårtor, pajer, brownies och bakelser. Buffé med kalla luncher, räksallader, laxtallrikar, mozzarella och tomatsallader, en fantastisk salladsbuffé, soppbuffé och sist men inte minst en pastabuffé. Pastabuffén var uppbyggd på ett lite annorlunda sätt eftersom att pasta ska ätas nygjord stod det tre kockar som lagade dig egen pastaspecial. Du fick välja vad du ville ha i pastan, olika sorters fiskar, räkor, musslor, grönsaker, rödpesto, grönpesto, olika sorters pasta med mera sen tillagade kockarna din drömmåltid under tiden du väntade. Alla lunchrestaurangen i Hässleholm kan slänga sig i väggen!

Väl hemma igen efter Luganobesöket var det bara för mig att ladda inför träningen som dagen till ära startade tidigare eftersom att Schweiz skulle få stryk av England i fotboll och det ville ju ingen missa. Det passade mig ganska bra för Sverige spelade ju också. Blev som väntat spö för Schweiz och vinst för Sverige, inte helt fel, efter matcherna var jag dödstrött och somnade bums. Vaknade tolv timmar senare och kände mig hyfsat utvilad... skönt att inte ha några klockor som väcker en i ottan. Tanken var att det skulle bli en längre morgonpromenad idag men när vi kommit en bit på vägen började det regna så vi tog en kortare väg tillbaka än det var tänkt från början. Frukosten serverades vid 12 snåret och sen har det bloggats sen dess, i väntan på att åka till gymmet. Om jag får välja blir det nog en runda i lite affärer på väg hem från gymmet men vet inte om Jimmy är riktigt lika sugen på det som jag, vi får väl se hur det känns efter träningspasset.

På återseende

Ett märkligt land

Nu har jag äntligen fixat så att alla som läser bloggen kan kommentera det ni läst, vilket är ganska trevligt för den som skriver det må jag säga... Så var inte blyga!

Jag sitter här och väntar på att klockan ska bli nio så att jag kan ta bilen och köra till gymmet för mitt H.E.A.T pass. Det ska bli intressant och spännande, alltid, tror jag i alla fall, roligt att prova något nytt. Vi var ju som sagt i tyska delen av Schweiz i helgen och så fort man kör ut från vår region in till denna delen av Schweiz blir känslan av landet en annan. Landskapet, husen, vägskyltarna, maten, språket och människorna ser lite annorlunda ut jämfört med här hemma i Ticino. På vägskyltarna kan man nu, istället för ett mjukt och vackert uscita (avfart/utfart), läsa något lite hårdare och bröligare aushfart. Jag gillar italienskans melodiska toner... När vi kom fram till hockeyarenan i lördags kändes det som att vi helt plötsligt var i Tyskland. Maten som serverades var stora bratwurstar med vanligt vitt "limpbröd" senap, majonär och KETCHUP, en massa friterade köttbitar och pommes, också detta med ketchup och majonäs. Här hemma ser man inte röken av ketchup någon stans, inte ens till korv... Språket är inte likt den tyska som man stundtals kan begripa en hel del av utan det känns som att de lika bra kunde pratat latin eller grekiska. Men schweizertyskan är ju lite släkt med holländskan vilket kanske bidrar till svårigheterna. Personerna ser ut att vara från ett annat årtionde, hockeyfrilla, tofflor och skinnväst är bara en början. Eller det kanske bara är en inbillad känsla. Jag vet inte men jag tänker åka genom de fantastiska alppassen igen och undersöka saken, bara för er skull ;-) och lovar att rapportera mina uppenbarelser vidare.

Vi hörs snart igen! 

Händelserik helg!

Helgen har varit minst sagt innehållsrik och jag har hunnit med att titta på två innebandymatcher, bekantat mig lite med några av spelarfruarna i laget, åkt i två fantastiska alppass, tittat på en hockeymatch, ätit på restaurang två gånger och varit på vinfestival här i Bellinzona. Så var ska jag börja...

Fredagskvällen inleddes för mig i Tenero sportcentra där mitt nya lag spelade cupmatch mot de schweiziska mästarna och inte helt oväntat blev det förlust, men inledningsvis såg det riktigt bra ut och mästarnas första mål kom inte förrän i 13e minuten eller något sådant. Men sen gick det mindra bra, 13 minuter in i andra perioden stod det 12-0 till gästerna. Här slutade tvyärr mitt stöd från läktaren eftersom jag var tvungen att köra till Bellinzona för att titta på ännu en cupmatch. Jimmy och hans Ticino skulle möta St Gallen, ett NLA lag, också detta i Schweiziska cupen. Tyvärr blev det förlust med 3-2 efter en bra och stabil insats från de rödblåa, men med lite mer fokus i kontringar och avslut så kunde hemmalaget gått segrande ur den minst sagt fysiskt tuffa match.

Lördagsmorgonen började med sovmorgon för mig och sen begav vi oss av mot Lagnau där vi skulle titta på när Rögle spelade en träningsmatch och prata lite med Andrée. Vi hade fått tips från Tocchi att ta alppassen Nüfenen och Grimsel, något vi, trots sittande i kö ca 20 minuter, INTE ångrar. Det var något av det vackraste jag sett, någonsin. Serpentinvägar slingrar sig upp från djupa dalar med bäckar, åar och floder rinnande längs dalens botten till höga snöbeklädda alptoppar. På väg uppför förändras naturen på de mest fantastiska sätt, från att vara omringad av löv och barr träd blandat med fantastiska vattenvall som rinner ner längs klipporna kommer område med mindre buskar och till sist när man börjar närma sig alppassens högstapunkt är allt som växer bara gräs och lite blommor. Ju högre upp på klipporna man kommer ju mer av dalen och se slingrande serpentinvägarna ser man nedanför sig och de högsta topparna med snö och glaciärer reser sig runt omkring oss.

Helt fantastiskt!

Väl framme i Lagnau kom vi till ett plåtskjul, mer eller mindre, där Lagnau Tigers, ett lag i schweiska högsta ligan spelar sina hemmamatcher. Vi fick se två minst sagt slöa perioder från gästande Rögles sida och kapten Brendheden såg mest besvärad ut. I sista perioden tuggade Rögle igång, dock utan Andrée, och lyckades få ett oavgjort resultat med sig efter full tid, men efter en dålig straffläggning fick de grönvita se sig besegrade till publikens stora glädje. Riktigt mycket folk som var och tittade på denna träningsmatch, men kanske inte så konstigt, vad ska man annars göra mitt ute på landet i en mindre by en lördag...? Efter matchen fick vi oss ett snack med kaptenen och det visade sig att han hade fått ont i fötterna och därför stått över sista perioden. Det kom även fram att han visst hade lite hemlängtan och tyckte att det skulle bli ganska skönt att komma hem till familjen och Sverige efter att ha flängt rundor i en spelarbuss nästan en hel vecka, förståligt.

Sen var det dags för oss att hitta någon stans att sova, vi tog första bästa som visade sig vara ett litet mysigt hotell av lite finare standard, vilket kanske inte var tänkt från början men men. Vi gick ut för att leta efter en restaurang där vi kunde få oss något att äta, detta var inte det lättaste eftersom att byn vi var i inte hade världens utbud direkt. Men 10 minuter senare när vi "gjort stan" bestämde vi oss för att ta en av byns två restauranger. När vi kom in i restaurangen var det som att åka fem veckor tillbaka i tiden, de pratade schweizertyska och synd att säga att det är lätt att förstå, det kändes likadant som under första skoldagen och man ville bara åka hem igen. Sist ville man åka hem till trygga Sverige men denna gången ville man åka hem till Ticino och Bellinzona där språket så smått börjar kännas förståligt. Men efter lite analyserande och mycket gissande beställde vi och det kom in en pasta till mig och en schnitzel till Jimmy. När min pasta kom in såg jag med fasa små gröna ärtor irört i pastasåsen, men snabbt och lätt pillade jag bort alla och lät de lite "diskret" ligga kvar i tallriken.

Som vanligt var maten ganska smaklös men på toppen av pastan låg det nystekta kantareller som smakade riktigt gott så det blev godkänt betyg trots allt. Efteråt gick vi till ett litet café/bar på andra sidan gatan från hotellet, jag tog en varm choklad och Jimmy en stor stark, ett perfekt ställe för oss då jag inte dricker alkohol utan trivs bättre på caféer och Jimmy trivs bäst i barer så två flugor i en smäll. Sen var det sängdags och ladda batterierna inför ytterligare en dag upp och ner för alppassen.

Det var helt perfekt väder när vi vaknade så vi åt frukost på hotellet och begav oss iväg. Lika vackert var det i alppassen idag och vi fick till och med väja för några alpfår som konstigt nog gick och "betade" mitt på vägen, föga bekymrade över att kön av bilar och motorcyklar växte sig allt längre...

Väl hemma var det en, för Jimmy i alla fall, välbehövlig dusch som gällde innan vi gick till vår restaurang för att äta. Idag var det vinfestival längs gatorna i Bellinzona så det var mycket folk i rörelse. Väl på restaurangen kände servitören mycket väl igen oss så det blev inga som helst problem med betalningen som det blev sist. Jag hade sett fram emot att testa en gnocchi men eftersom att det var festival och därför mycket folk på restaurangen kunde vi bara beställa pizza.

Men som tur är smakar pizzan här nere helt fantastiskt och jag valde menyns dyraste, 21 CHF, ca 140 kronor så tacka f*n för att det var gott. Ett trevligt men lite märkligt inslag under vistelsen på restaurangen var att vid ett bord satt det sex gubbar och drack rödvin, helt plötsligt börjar de sjunga, inte sitta och nynna för sig själv utan verkligen sjunga.

Sen gick vi hem för att hålla söndagskväll, Jimmy tittar på en hyllningsmatch för Jamie Carragher och jag bloggar och laddar inför mitt första gruppträningspass på gymmet. Jag ska kl 09.30 gå på ett H.E.A.T pass, vet inte riktigt vad jag kan förvänta mig men man använder sig av löpband, så jobbigt lär det ju bli, men mer om det imorgon. 

Ha en fortsatt skön kväll. 

En vanlig torsdag

Morgonen startade förvånansvärt tidigt för min del, vaknade av att telefonen ringde klockan 08.20. Jag kunde ovanligt nog inte somna om så jag gick upp och satte mig vid datorn medan Jimmy snarkade vidare. Vid kvart i tio kom han upp och vi gick ut på vår morgonpromenad, benen kändes som om de vägde minst 100 kg var efter gårdagens vandring i bergen, men det var bara att gå på. Väl hemma igen blev det frukost på balkongen och sen gick jag för att vila lite i sängen tills vi skulle åka till gymmet. Jag somnade direkt så Jimmy väckte mig när det var dags att köra till gymmet, lagom sugen måste jag säga. Men gymmet var Jimmys enda träning idag och skulle jag stannat hemma hade jag bara känt mig lat så jag fick bita ihop och följa med. Väl framme på gymmet hälsades jag som vanligt välkommen när jag satte min nyckel i grinden för att komma in. 

Sen var det bara att gå in och byta om. När jag var färdig matade jag in nyckeln i maskinen som då plockar fram mitt träningspass för dagen och matar in det i nyckeln. Även denna maskin hälsar en välkommen, Benvenuta Ingrid Bengtsson, trevligt.

Jag gjorde som nyckeln sa till mig och startade med 10 minuter på cykeln som uppvärmning, mina ben var helt slut men var bara att trampa på. Några övningar för rygg, mage, ben och bröst senare gick jag än en gång upp på en "konditionsmaskin" bara att trampa på här med. Träningspasset avslutades med en joggingtur på löpbandet och det var längesedan jag var tröttare i kroppen. Kändes under joggingen som att jag skulle trilla av bandet och åka med det in i väggen som man kan se på filmer ibland. Men jag krigade på och när bandet tillslut saktade in och jag var färdig kändes benen som två kokta spaghettistrå... Efter träning, dusch och matinköp begav vi oss hemåt mot lägenheten för att lasta av sakerna innan vi skulle gå till vår restaurang och äta. 

Väl på restaurangen var där en servitör som inte kände igen oss och som inte visste något om hur det skulle fungera när vi var där och åt så det blev lite strul. Eftersom att det var på eftermiddagen kunde vi bara beställa pizza så för Jimmy blev det en Prochutto crudo och för mig en Pizza sherry, inte helt fel men de hade tyvärr glömt min basilika... Man kan inte få allt här i världen.

 

Min pizza med mozzarellaost och körsbärstomater, Jimmys pizza syns också lite i bakgrunden.

Väl hemma i lägenheten igen åkte Jimmy till en ungdomsträning där han ska agera konsult till tränarna och jag satte mig här framför datorn och bloggar. Jag väntar på att klockan ska bli sju så jag kan bege mig till innebandyträningen, latmasken i mig hade idag önskat att det varit en annan dag än torsdag så att jag inte haft träning. Men laget har en cupmatch imorgon mot de regerande schweiziska mästarna så dagens träning kommer förmodligen att bli ganska lugn. Efter träningen ska jag skynda mig hem för då ska vi ha vår första schweiziska kräftskiva, det ska bli riktigt gott. Nu funderar jag på om jag ska gå och lägga mig och vila tills jag ska åka till trängen, då vaknar jag trött och seg som sören eller om jag ska försöka hålla mig vaken och ändå vara trött och seg när jag åker till träningen... Vi får se vad jag gör.

På återseende 

Monte Tamaro

Det var en fantastisk onsdagsmorgon med strålande solsken och alldeles lagom temperatur för en dagsutflykt till Monte Tamaro, tyckte jag i alla fall. Jag la lite försiktigt fram förslaget, synd att säga att Jimmy hoppade högt av glädje men han tyckte ändå att det skulle bli trevligt att åka dit. Monte Tamaro är en bergstopp som reser sig 1961 meter över havet och ligger ca 1 mil söder om Bellinzona. Men att bestiga toppen kändes något nummer för stort så jag bestämde att vi skulle gå den långa bruna rundan som utgick från Alpe Foppa 1530 meter över havet istället. Denna runda skulle vara 6,5 km lång och ha en höjdskillnad på ca 600 meter, tidsmässigt kunde man räkna med ca 3 timmar. Perfekt tänkte jag, men Jimmy var inte lika övertygad och fick övertalas lite först. Men tillslut hade vi köpt biljetter och satt i linbanan och här började vår utflykt.

För att komma upp på Alpe Foppa där vi skulle börja vår "vandring" fick vi åka en linbana som sträckte sig hela vägen upp. Det fanns två avfarter, den första man passerade var därifrån vi skulle ta oss ner efter vår vandrig, och vid nästa möjlighet att hoppa av var vi vid toppen.

 

Väl uppe på toppen var det en fantastisk utsikt och det fanns ett utsiktstorn som jag står och hänger i. Luften där uppe var lite kylig, men den kändes fantastiskt ren och frisk.

Från toppen kunde vi se Locarnosjön som ligger nere mellan bergen.

Restaurangen på berget hade en helt okej utsikt om man säger så.

Här sitter Jimmy och njuter av utsikten, nere i dalen är vår hemstad Bellinzona.

 Den första insekten jag har sett sedan vi kom hit är en lite skalbagge som jag tyckte förtjänade en plats i bloggen.

Det fanns en mängd gräshoppor som satt i gräset och spelade fantastiskt vackert. Jag fick jaga ut en på stengången för att kunna få en bra bild.

Jimmy visar Bellinzona i bakgrunden och restaurangen med utsiktstornet vid sidan om.

Vi hade ju bestämt oss för att gå den långa bruna rundan och började följa skylten ner för berget, trodde vi i alla fall. Efter en kort stund började vi fundera och tyckte inte att det kändes som att vi gått helt rätt, mycket riktigt, vi hade kommit på downhillvägen för mountainbikes. Det ni ser på bilden är ett av de mindre branta partierna, det var alltså fantastiskt brant. Men vi kände inte att vi kunde vända utan fortsatte vidare längs denna cykelväg. Efter bara 40 minuter kom vi fram till den avfart vi från början skulle åkt ner med linbanan ifrån igen och det kändes som en besvikelse. Förväntningarna var ju lite annorlunda när vi åkte upp på toppen. Men vi köpte oss vars en glass och satte oss för att fundera hur vi skulle göra nu. Vi bestämde oss för att gå hela vägen ner från berget istället för att åka linbana.

Vägen ner för berget var stundtals mycket vacker, här står Jimmy ovanför ett stort vattenfall.

Vid detta vattenfall smakade vattnet riktigt gott och vi stannade till och tog en liten paus. Tre timmar efter att vi gick från toppen, med några fel valda vägar, en glass i magen och många fantastiska bildet var det ganska skönt att till slut komma ner från berget och sätta sig i foxen och köra hem till Bellinzona. Men naturen är fantastiskt vacker här och denna dagens utflykt har dels gett mig blodad tand att åka upp i bergen igen och dels lärt mig att jag borde läsa kartan noggrannare nästa gång. Men så här i efterhand är vi ganska nöjda med hur det blev då rundan vi tänkt gå från början hade en hel del upp och väldigt lite ner på vägen.

På återseende

Semester, semester, semester och lite träning!

Vi har nu haft två lediga dagar utan jobb, utan skola, utan planer och utan en massa måsten. Vaknat vid niotiden, legat och dragit oss i sängen en stund för att sedan gå ut på en morgonpromenad innan frukost. När vi är ute och promenerar går det inte låta bli att njuta av den fantastiskt vackra omgivningen.

Mycket vackert må jag säga. Eller vad säger ni?

Okej, kanske inte allt är vackert här nere, en man som klipper buskarna i trädgården i enbart röda Speedos. Speedos är lika förbjudet som att använda magväska... Eller vad säger du Mari som har koll på det här med mode? Pappa ser du? Här finns det också kossor, de har dock lite finare klockor runt halsen än vad dina har, något du kanske ska fundera på att ta med dig hem när du kommer ner i slutet av september.

I måndags gick vi inom Coop på vägen hem från promenaden och köpte oss en treccia al burro, alltså ett vitt bröd bakat med smör som är flätat som en fläta. Ett bröd alla här nere verkar äta mycket av, till frukost med Nutella, till lunch med lite ädelost eller varför inte till middagen med en tjock bit ost VID SIDAN OM, inte på mackan med smör under som vi, utan vid sidan om... Mycket märkligt. Ett bröd vitare än nysnö är ett av de bröd schweizare äter mest, fanastiskt näringsvärde och hälsosamt så det förslår. Men i måndags unnade vi oss detta bröd, efter havregrynsgröten, knäckebrödet med ägg och kaviar och kiwin. Det var till och med så att vi kletade på lite Nutella som riktiga schweizare och jag ska inte sticka under stol med att det smakade riktigt fint. Men med innehållsförteckningen och vetskapen om näringsinnehållet gick det inte att njuta av denna macka fullt ut.

Efter frukosten bloggade vi lite, gick en runda på stan, lagade mat och tog det allmänt lugnt. Det var helt fantastiskt, min första semesterdag, jag har ju jobbar hela sommaren hemma och gått i skolan hela tiden här så känslan av att äntligen vara ledig var helt fantastisk. Jimmy frågade mig hur jag kände, jag svarade: Detta är som första dagen på sommarlovet för dig, Hur kände du då? Jag njuter av att vara ledig under en längre period, för första gången sen jag var 15 år, helt fantastiskt!

Tisdagmorgon startade likt föregående med morgonpromenad, lång frukost, Jimmy slappade framför dator medan jag gick en runda på stan. Vid två tiden bestämde vi oss för att köra till gymmet, inte alls sugen måste jag erkänna men väl där, när datorskärmen talar om vad man ska göra, så kändes det helt ok. Sen lagades det lasagne med tomatsallad till middag, inte helt fel faktiskt.

Ni som har läst mitt förra inlägg kunde kanske läsa mellan raderna att jag inte var helt nöjd med min insats på innebandyträningen i söndags. Idag var det dags igen, synd att säga att jag var jätte sugen att åka dit för ännu ett fiasko. Men jag tog mig i kragen, satte mig i foxen och körde till hallen med kanske världens halaste golv, Tenero sportcentra. Första 45 minuterna började vi utomhus, joggade, hade snabbhetsträning och tänjde. Väl inne i hallen körde vi 15 minuter med övningar för snabba fötter och lite slalom med klubba och boll. Sen började innebandyträningen med passnings och skottövningar. Under dessa övningar kändes det konstigt nog helt okej, spelade inte bort jätte många passningar och gjorde till och med något mål på skottövningarna. Så helt ok hitentills. Efter övningarna var det dags för spel och inte heller här slängde jag bort katastrofalt mycket bollar, om man jämför med i söndags alltså. Så när tränaren blåste av träningen efter ett totalt 2,5 timmars pass så kändes det helt ok och inget konstigt att komma tillbaka på torsdag och träna igen. Väl hemma blev det en lång och varm dusch för även om man inte vill inse det så började det även här kännas som att det är höst i luften, kyliga vindar sveper in genom fönsterna. Men nu ska jag försöka få Jimmy från xboxet (det börjar bli sent och just nu går det inte så bra så snart kommer väl grannarna in och undrar vad som händer) och sova lite, det är ju en ledig dag ;o) imorgon också.

Sov gott. Buona notte!